helvetelars

 

Såhär såg det ut på min facebook idag, och det har sett ut så ett tag nu faktiskt.

Känner sådan enorm tacksamhet gentemot Mats (ni kan tro att jag klickade på Lägg till vän efter det här inlägget liksom) som säger det som alla tänker egentligen, som säger sanningen. 

 

Jag håller helt med Mats här, på flera punkter. INGEN gillar en hycklare! Dessutom sätter både han och Nyheteridag.se (en objektiv nyhetsförmedlare med hög trovädighet enligt alla Sverigedemokrater) fingret på ett brinnande samhällsproblem: barnkriminaliteten och barnvåldet! Äntligen tar någon upp det problem som håller på att förgöra vår värld: alla våldsamma barn!!

 

Av Mats inlägg att döma är han för vaktens handlande, eftersom det handlar om säkerhet. Vaktens agerande var tvunget för att garantera folks säkerhet. Och ingen gillar en hycklare Mats, så visst hade du väl tyckt att vaktens agerande varit precis lika rätt och riktigt om nioåringen i fråga varit "svensk" (blond och blåögd)? Visst hade väl du hyllat vaktens agerande även om vakten inte varit "svensk" (rasifierad)? För ingen gillar en hycklare Mats.... 

 

Tycker att vakten gör helt rätt som skyddar oss mot "skitfolket" (våldsamma barn) så att vi andra (vuxna) kan känna oss säkra där ute. Jag kan se flera andra användningsområden där sådana här vakter kan vara perfekta! I skolan till exempel. 

 

Jag minns när jag gick i trean på Palettskolan i Lund. Jag var nio år och var glad mest hela tiden. I min klass fanns det en elev, vi kan kalla hen Kim. Kim var oftast också glad, men kunde lite då och då få ilskna utbrott. Kim hade en egen lärare som alltid fanns med som stöd, och det var mot den läraren Kims utbrott riktades. Det kunde vara glopord, slag och ibland till och med sparkar.

 

Tänk så skönt om den här vakten hade funnits på plats där och då. När Kim då fick ett utbrott, på grund av rädsla, ilska eller osäkerhet, så kunde ju den här vakten ha hoppat in, slängt ner Kim på golvet, satt sig på Kim, täckt för hens mun och dunkat hens huvud i golvet rätt hårt. Ja men ni vet, så som man bör hantera ett barn som uppförsig dåligt. Och vi i klassen hade ju kännt oss mycket säkrare då, om Kim låg på golvet under en stor vakt, istället för att läraren tog ut Kim i ett annat rum. 

 

Eller som den gången jag och mina två kompisar Max och Leo, 11 år gamla, smög iväg till vårt gamla dagis och brände av en smällare i dagisets lekstuga så att hela stugan förstördes. Här borde vi alla tre fått några rejäla skalldunk i asfalten av en stor och stark vakt för vandalism och dåligt uppförande. Minst. 

 

Eller? 

 

Många debatter har flera olika färgskalor, olika perspektiv som måste betraktas. 

Men den här debatten har inte det. Den här händelsen är så svart och vit som den kan bli. 

 

Antingen tycker man att vakten gör fel, som använder oprovocerat övervål (allt våld mot ett barn är oprovocerat övervåld, det finns ingenting ett litet barn kan göra som rättfärdigar vuxnas våld) ELLER så är man en rasist som njuter av att se invandrarbarn misshandlas av en vakt på Malmö C. Antingen eller. Så enkelt är det. 

 

Och ingen gillar ju en hycklare, Mats! 

 

Hare Kung

 

Imorgon är det internationella mansdagen, och därför tänkte jag ägna ett helt inlägg åt att berätta varför jag hatar män och patriarkatet. Sen kan ni alla få gå o lägga er och fundera på vad det är ni ska "fira" och lyfta imorgon. 

 

1. Jag kan inte jogga på grund av män. 

Jag tycker om att springa. Ibland springer jag längre, ibland lite kortare, men jag gillar det. Jag slappnar av, och jag tycker det är en skön träningsform när man inte har så mycket tid. 

I slutet av september kommer mörkret till Sverige. Det är mörkt när jag vaknar, och det är mörkt när jag cyklar hem från jobbet. Och jag kan inte längre springa. Eftersom det är för läskigt, för obehaligt. Inte på grund av mörkret, utan på grund av män. På grund av det faktum att det längs min älskade springrunda har rapporterats massor med våldtäktsfall. På grund av att ALLA, utan undantag förstår mig direkt när jag säger att jag inte vill springa när det är mörkt. För alla vet. Som tjej är det inte säkert att springa ensam när det är mörkt. Faran? Männen! Tack för den. 

 

2. Mina vänner kan inte ha relationer på grund av män

Jag har många singelvänner. Många singelvänner som dejtar män. Och som är livrädda. Och tveksamma. Och rädda. Varför? Därför att alldeles för många män har behandlat dom som skit, sårat dom och varit allmäna idioter mot dom. Jag känner många män som dejtar kvinnor. Jag har aldrig hört någon av dessa ens yttra orden "jag är rädd" ibörjan av en kontakt. Däremot har jag hört i princip alla mina vänner som dejtar män yttra detta. Så tack alla män för att ni inte respekterar oss, för att ni har förstört det som ska vara det finaste som finns: kärleksrelationer. 

 

3. Jag har fått lära mig att jag inte finns för mig egen skull

Det finns något som heter The male gaze. Ni kan googla det. Det är en verklig term och den används inom marknadsföring och reklam. The male gaze är den manliga blicken. Den manliga blicken som alltid granskar och utvärderar kvinnor. De flesta reklamer med kvinnor i är gjorda för the male gaze, den manliga blicken. Även om produkten som det görs reklam för egentligen är riktade till kvinnor, framställs ändå kvinnorna för den manliga blicken, för männens skull. Tack vare the male gaze så har alla kvinnor vid en ålder av typ åtta år lärt sig vad som är okej, och vad som inte är okej med en kvinna. Vi har fått lära oss hur vi ska se ut, hur vi ska bete oss, och vem vi ska vara, för att den manliga blicken ska vara nöjd. För att männen ska vara nöjda med vad de ser. Som om vi är skapade med ett enda syfte: att behaga den manliga blicken. 

 

4. Jag får inte höja rösten

Alla tjejer som någonson blivit kallade dramatiska, hysteriska eller överdrivna för att de reagerat på något, upp med en hand? Och nu, hur många män har fått detta slängt i ansiktet? Och trots detta är det männen som startar flest bråk, begår flerst våldbrott etc etc. Men det är vi kvinnor som vågar låta och höras som är hysteriska och överdrivna. Nice.

 

5. Jag måste jobba dubbelt så hårt för hälften så mycket uppskattning

Visste ni att kvinnor som forskar måste publicera dubbelt så många artiklar för att få forskartjänster som män? Visste ni att det finns folk som på riktigt blir upprörda när organisationer försöker få upp lika många tjejer som killar på scen, därför att det inte räknas om "kvalitét" då?

Visste ni att av alla akter på alla svenska musikfestivaler förra året var mindre än 20% kvinnor. Bara en större festival av alla i Sverige hade över 20% kvinnor på sina scener; Way Out West, de hade 21%. Slow clap. 

 

6. Ska jag fortsätta? Eftersom jag är kvinna är jag inte lika bra, vad jag än gör

Jag kan noll procent om fotboll. Noll procent. Men jag vet att reglerna i fotboll är exakt likadana för kvinnor som för män. Ändå smygs det svenska kvinnliga landslaget in innan kamerorna slås på under en sport-gala nyligen, medan männen välkommnar in som hjältar framför allas ögon. Vilka som hade kvalat sig till VM? Kvinnorna. Vilka som inte hade gjort det? Männen. 

 

7. Jag har en livmoder. Alltså dubbelbestraffas jag. 

Jag kan, tekniskt sätt föda ett barn. Alltså förväntas jag göra det. Av alla. Alltså är jag inte lika attraktiv på arbetsmarknaden, för jag kommer behöva vara ledig och ta hand om ett barn länge. Männen får inte ens frågan. Tar jag ut all min mammaledighet för att ta hand om mitt barn straffas jag på jobbet. Då är jag en dålig karriärskvinna. Tar jag ut lite mammaledighet straffas jag hemma, för då är jag en dålig mamma. Männen då? Om de tar ut pappaledighet är de fantastiska män som bryr sig om familjen. Om de inte gör det, vem bryr sig? 

 

8. ...osv osv osv osv

 

It's a mans world. 

Vilken tur att vi har en internationell mansdag då så att vi kan rikta ytterligare lite uppmärksamhet åt männen. Det behöver dom, tycker jag. 

 

Hare Kung

 

Idag var jag på mitt första polisförhör någonsin. 

Ni tre som läser kan dock vara lugna. Jag har inte gjort något dumt. Andas. 

 

Jag visste inte ens att jag skulle dit på förhör. Jag trodde bara att jag skulle dit och hämta lite grejer som någon snodde från mig dagen innan. Men det visade sig att de var tvugna att förhöra mig istället för att ge mig mina saker. 

 

Såhär var det. Imorse vaknade jag till ett sms, där en poliskonstapel vid namn Max meddelade att de hade gripit den person som kvällen innan snott min plånbok. Eftersom jag inte ens noterat att jag saknade min plånbok blev det lite av en dubbelöverraskning där på morgonkvisten. Men den var alltså borta, och nu fanns delar av innehållet hos polisen. Jag kunde komma förbi under förmiddagen och hämta grejerna. 

 

Sagt och gjort cyklade jag ner till polisstationen vid lunch för att hämta mina grejer. Men det visade sig att de inte kunde ge mina grejer till mig just nu, och de var i stället tvugna att förhöra mig. Jag fick berätta om min kväll. Hur jag och min pojkvän ätit mat ute, och sedan begett oss till Scandic Star för att kolla på Intresseklubben. Jag berättade om personen som slagit sig ner bredvid oss på restaurangen utan att beställa, och jag berättade om alla de människor som strömmade in på inspelningen. Och jag berättade att jag inte visste när plånboken kunde ha blivit tagen. Men sista gången jag använde den var på restaurangen. 

 

Tydligen stämmde signalementet på personen som inte beställde något in på den personen de gripit under natten. Och det högg till i hjärtat. Nu skulle den här personen straffas. För vad? 

 

Människan har gjort upp regler som alla måste följa. Vi har bestämt att vissa personer är goda, och vissa är onda. Och de goda får lov att straffa de onda, när de gör något dumt. Det har vi bestämt. Vi har till och med gett de här goda människorna våldsmonopol. De får bruka våld för att straffa de onda. Det har vi människor bestämt, att så ska det vara. Det är så det som är rätt. 

 

Men det kändes ändå konstigt, och jobbigt, att jag, som har det så bra ska straffa någon som har det sämre, för att denne tagit något från mig som jag inte ens behöver, och som jag dessutom kommer att få tillbaka. Det kommer bli lite knepigt för mig att åka och hälsa på mina vänner i Malmö i helgen, för jag har inga pengar. Men det är ungefär så mycket jag kommer att straffas. Men du, du som tog min plånbok för att du behöver pengar, du kommer att straffas så grymt mycket mer. När jag ringde för att spärra mitt kort hoppades jag nästan att du skulle hunnit ta ut i alla fall några hundralappar. Visst, jag har slitit för de där hundralapparna, men jag har fler hemma, och jag har förmodligen fler än du ändå. 

 

Det finns idioter som gör dumma saker för att de vill. Till exmpel Sverigedemokrater och våldtäcksmän. Men när det kommer till småstölder. Jag tror inte det handlar om onda människor. Jag tror inte det handlar om människor som vill sno andras saker. Jag tror det handlar om människor som har det så pass svårt att de känner att de MÅSTE sno, för att klara sig. Är det verkligen dessa människor som ska straffas? 

 

Men när vissa har det så himla bra, medan andra har det så otroligt dåligt, har jag svårt att förstå varför inte vi som har det bra kan dela med oss? Tillhör inte hela världen alla, från första början egentligen? 

 

Jag hoppas att du klarar dig. Jag hoppas att allt blir bra. 

Jag bryr mig inte om att du tog min plånbok. Du förstörde ingenting för mig. 

Och jag väljer att tro att du är en god människa. 

Hare Kung

Så var det val. 

Ett val där man äntligen fick se siffror på hur illa det faktiskt är ställt med Sverige.

Och jag måste skriva av mig. Snittar trots allt ca två läsare om året här, så det blir ju mest en text för mig själv. Lite som att skrika i ett tomt rum, men ibland behövs det. Och just nu behöver jag skrika av mig. 

 

Det enda jag egentligen vill skrika idag, är ett stort jäkla FUCK YOU till alla som just nu går runt o pratar om alla de här 87% som INTE röstade brunt, och hur glada vi ska vara över det. Att det är dom 87% vi ska fokusera på. Att vi ska försöka vara positiva. Till er vill jag säga fuck you. 

 

För jag skiter i dom 87%. Jag skiter i mig själv, som är en del av dom procenten. 

Det är jäkligt enkelt att vara positiv när man är vit och medelklass och svensk. Jäkligt enkelt att vara glad över dom där 87% då. Enkelt att klappa sig på axeln och tycka att "i did good, jag röstade inte fel".. 

 

Men det är inte mig det handlar om nu. Det är inte om min familj det handlar. 

 

13% av Sveriges befolkning vill se ett rasistiskt parti styra Sverige, se dom sitta i våra domstolar, ta alla de viktiga besluten och finnas på våra gator. 13% av Sveriges befolkning vill att de som styr Sverige, och som på något vis också ska garantera folkets säkerhet och välmående i Sverige, ska vara personer som städar vallokaler med nazistmärken på armarna, som sjunger vit makt-sånger, hotar folk med järnrör, mördar oliktänkande, vill inskränka på aborträtten och kvinnors rätt till sin egen kropp, fötrycker hbtq-personer, som menar att araber har våldsamma gener, som hotar och hatar allt och alla över nätet och normaliserar rasism och nazism i hela vårt land. 13% vill att sådana människor ska styra över oss och garantera vår säkerhet. 

 

Det är inte mig det handlar om just nu. Det handlar om alla dom människorna som från och med idag inte längre är säkra i Sverige, och därför tänker inte jag vara glad över dom här 87%. Ett fokus på dom är som att vända ryggen till alla de som inte längre går säkra i sitt eget land, i sitt eget hem, på sin egen gata. 

 

De finns fler människor i Sverige som vill att invandrare ska ut, än som vill rädda vår miljö. Låt det sjunka in.  

 

Genom att fokusera på den "goda majoriteten" glömmer vi återigen bort den utsatta minoriteten som påverkas mest av utfallet i det här valet. Vi förminskar problemet när vi säger att "vi inte får glömma hur många som faktiskt INTE röstade på SD". Jag skiter i det. För alla de som utsatts för rasism tidigare, kommer utsättas igen och ännu mer nu. Och det är DOM vi ska fokusera på. 

 

13% av Sveriges befolknig röstade igår för ett rasistiskt styre av Sverige. Det är DET vi inte får glömma. Det är det vi måste kämpa emot varje dag för resten av våra liv. 

 

Hare Kung!

Sitter och tittar på partiledardebatten på Aftonbladet. 

 

Är egentligen alldeles för trött för att ens fatta vad dom pratar om, men nu diskuterar dom på ämnet jämställdhet, och då hajjar man ju till i alla fall lite. 

 

Endast Annie Lööf kallar sig feminist från högerblocket. Alla i vänsterblocket kallar sig feminist. 

Och det är ju då man inser, att jämställdhet hade inte ens varit ett ämne i debatten om det inte varit för FI's framfart och vänstermänniskor långa kamp som äntligen börjar märkas. 

 

För det är inte ett gäng högerkvinnor som fått nog och hoppat av för att starta ett kvinno-parti. Det är inte högern som går ut i demonstrationer mot förtryck. Det är vänstern som kämpar för allas rätt. Det är vänstern som är feminister. 

 

Som någon skrev på twitter; det hade varit precis lika sorgligt om det varit någon moderat som blivit nedtrampade av hästar förra söndagen.... om nu moderater någonsin gått ut och demonstrerat. 

 

Jämställdhet finns inte på agendan för högerblocket. Bekämpandet av rasism, sexism och lika rättigheter är inte en prioritet för högerblocket. Och det blir så himla tydligt i den här debatten. Och det är ännu tydligare ut på gatorna. 

 

Hare Kung

Okej, nu har jag blivit sådär härligt provocerad igen, vilket självklart resulterar i ett blogginlägg, som vanligt. 

 

Tror de flesta kan gissa vad det handlar om. 

Min facebook-feed. Som just nu svämmar över av män som ba: 

 

"Men vaah? Vaddååå, tjejer, ba GICK ni från Outcast-konserten i PROTEST? Alltsååå..NÄÄ, så kan ni ju inte göra!! Ni ska ju bara ACCEPTERA att Outcast har kass kvinnosyn, att det är så dom äääär!" 

 

För visst blir man helt varm i magen av män som inte bara tycker att man ska acceptera sexism, utan till och med tycker att man ska FÖRBEREDA sig på den, snarare än att säga ifrån och protestera. Myyyys-killar alltså. 

 

Det roliga med de här statusarna som haglar in just nu, är att 90% också kommer från pk-vänster-killar.

Alltså dudes, jag är ledsen, men om ni har dåligt samvete för att ni diggar Outcast och stannade igenom hela konserten utan att reflektera, så stå för det iställer. Det VÄRSTA ni kan göra just nu, är att lägga skulden på tjejerna. 

 

"Alltså, att ni ens är förvånade? ALLA vet väl att Outcast är sexistiska. Har ni ens LYSSNAT på musiken? HUR kan det komma som en chock?" 

 

Håll käften, säger jag. Om vi fortsätter att bara acceptera, normalisera och osynliggöra kvinnoförtryck, oavsett vem det är som förtrycker kommer vi snart ha ett kvinnoförtryckande parti som styr landet. NEJ OJSAN DET HAR VI JU REDAN. 

 

För att bekämpa och förgöra ett förtryck måste man ha noll-tolerans. Det funkar inte att se mellan fingrarna ibland, när det tex är Outcast på Way Out West (som säger sig stå för jämnställdhet, väl??) som faktiskt gjorde typ tre hits på 90-talet som står för förtrycket. Noll-tolerans. Alltid. Ingen rasism. Ingen sexism. Ingenting. 

 

Så ett stort jävla fuck you till alla er dudes som sitter o tycker att de som lämnade konserten är tramsiga, att de borde accepterat och förberett sig på det. Fuck. You. Jag tänker aldrig acceptera att jag måste förbereda mig på att bli förtryckt när jag går på konsert. Aldrig. 

 

 

 

Och till er som undrar, nej jag var inte själv på Way Out West. jag var på ett MYCKET bättre ställe.. 

Nämligen på Moriskan, i stora salen, där jag tillsammans med bästa TomBoy och Klubb DecaDance styrde bästa regnbågsfesten under Regnbågsfestivalen. Såhär såg det ut, det var exakt så galet bra som det ser ut: 

 

Den här strejken då. 

Är det någon boende i Skåne som inte noterat den? Påverkats av den?

Jag har i alla fall. Och min moder ringde nyss i panik och skrek i telefonen att "INGET TÅG GÅR TILL HELSINGBORG IKVÄLL????" 

 

Näe, det gör dom inte. För mig som bor granne med tågspåret har det varit väldigt lugna veckor, men knappt något oväsen, skakade sängar och skallrande fönserrutor. 

 

Strejker går ju oftast ut på att arbetare vill förbättra sina villkor. Något fungerar inte, upplägg håller inte och man kräver förändring. Vägrar arbeta tills läget förbättras. 

Och så står vi där, på perrongerna, med vitnande knogar och morrande stämmor. Kommer för sent till våra arbeten, får ställa in möten och isoleras från våra vänner, därför att en bärande länk i vår rutin har försvunnit. 

 

För visst är det under strejker man plötsligt inser vilka människor samhället faktiskt vilar på. 

Trots att samhället i mångt och mycket vilar på en fungerande arbetarklass, är det ändå dom som har sämst villkor och tvingas ut i strejk för att få sina viljor igenom.

 

För vem fan hade märkt om överklassen gick ut i strejk? Vilka viktiga länkar i vår dagliga rutin hade förvunnit om överklassen vägrade tänka i sina tankesmedjor, vägrade dricka bubbel på sina representationsmiddagar eller vad ni öerklassen gör om dagarna. 

 

Tänk på det en stund. Att de viktigaste personerna i samhället, de människor som får DIN vardag att gå runt, DITT liv att fungera normalt, arbetar under så vidriga förhållanden att de måste ut i en månadslång strejk för att få en förbättring. 

 

Jag tar gärna bussen till mina vänner, eller kommer för sent i jobbet i flera månader till, om det i slutändan innebär en förbättring för de människor som får samhället att fungera. Alla dagar i veckan. 

 

Hare Kung

 

 

Eller i alla fall tror jag inte att jag tror på Gud. Jag vet inte vad jag tror på, ödet kanske?

Däremot så vet jag att jag precis som majoriteten av befolkningen, oavsett tro förmodligen minst en gång har frågat mig Varför? Varför finns jag? Vad är min mening med livet? Vad ÄR meningen med livet?

 

Det är en vanlig fråga som de flesta säkert har frågat sig, och det är också som bekant en fråga utan ett riktigt svar. Eller i alla fall ett väldigt individuellt svar som är väldigt rörligt och kontext-beroende. Föränderligt, helt enkelt. 

 

Världen är så full av strukturer och krav, att det är väldigt lätt att tappa bort sig bland andras krav och föreställningar om hur livet ska vara. Det är lätt att tappa bort sin egen vilja i andras förväntningar. 

Jag lever i en värld där arbete ligger väldigt mycket i fokus. Hälften av befolkningen går in i väggen medan andra hälften inte ens får ett jobb, ungefär. Vi ska jobba, så mycket vi bara kan. Vi ska prestera och vårt värde mäts i våra prestationer. Och när jag jobbat min sjuttioelfte 70-timmarsvecka måste till och med jag stanna upp för att fråga mig själv, är det såhär det ska vara? Var det detta som var min mening? 

 

Sattes jag på jorden för att få bra betyg?

Sattes jag på jorden för att bli rik?

 

Alla jag har frågat svarar nej på dessa frågor. Inklusive jag själv. Och ändå lever vi inte alls efter det. De flesta menar att livet handlar om mer än pengar och jobb, utbildning och betyg. Att det är "det där andra" som är den egentliga meningen. Ändå spenderar vi absolut störst del av våra liv till att kämpa oss till bra betyg, bra jobb och pengar. Vårt samhället är utformat så att det går bäst för just dom som fokuserar på allt det där som dom samtidigt menar att livet inte alls handlar om. 

 

Är inte det märkligt? 

 

Jag värderas efter mina betyg. Min identitet är min yrkestitel. Mitt liv är mitt jobb och min framtid är mina pengar. Men aldrig hör man någon säga att det är livets mening. Så varför lever vi så? 

 

Hare Kung

 

 

Samhället är inte gjort för sådanna som oss. Människor. 

Samhället är inte gjort för livet. 

 

Det insåg jag när en vän till mig behövde mäta sin sorg efter en tragedi i antal dagar hon förlorat på sitt uppsatsskrivande för att få kompensation.

För det är så systemet fungerar. Vår sorg, våra sjukdomar och våra öden mäts i antal förlorade effektiva arbetsamma dagar. Hur många arbetsdagar tog ditt sörjande? Och vilket pris fick du betala för att du sörjde?

 

Jag tror att vi alla har upplevtndet någon gång. Sorg. Kanske var det i samband med ett dödsfall, ett uppbrott från en relation, en skada eller sjukdom, puberteten, mobbning eller ja, vad fan som helst. Vi har alla upplevt något som förhindrar vår effektivitet och vår företagsamhet.

Vi har alla varit ledsna. Kanske fick du sjukanmäla dig från jobbet en dag. Kanske blev dina betyg lite sämre under den perioden. Kanske fick du sjukskriva dig en längre tid. Kanske förlorade du en viktig kund, eller misslyckades med en försäljning för att rätt energi helt enkelt inte fanns. 

 

Vi vet alla att jobbiga tider påverkar alla dygnets timmar. Även de där vi förväntas vara effektiva skattebetalande medborgare. 

ALLA VET DET. 

Och ändå är samhället utformat på ett sätt som straffar de som sörjer, blir sjuka eller på något annat sätt mår dåligt. Var du deprimerad under gymnasiet, vilket påverkade dina betyg straffas du genom att inte få tillgång till samma val senare i livet. Du kanske måste plugga ett extra år på konvux, ta ett jobb du inte vill ha eller ge upp en dröm. Sjukskrevs du, eller fuckade upp på något annat sätt på jobbet straffas du genom att förlora din anställning, förlora din lön eller förlora din roll på arbetsplatsen. Och detta trots att det är något som händer alla. 

 

Hur kan vi ha utformat ett samhälle som inte tillåter, accepterar och tar hand om sorg, när det är något så himla vanligt? Hur kan vi ha utformat ett samhälle som inte är anpassat efter livet, med dess upp och nedgångar? 

 

Vi har utformat ett samhälle där andra chanser är sällsynta, och de som ges ofta ges på sämre villkorl. 

Tänk om vi fick lov att sörja, utan att det skulle vara på bekostnad av något annat. Tänk om vi fick välja livet, utan att välja bort något annat. 

 

Hare Kung

Sociala medier svämmar över. ALLA har världens bästa mamma. ALLA älskar sina mammor, och ALLA har som ambition att bli just precis som sina mammor när de växer upp. Fint. 

 

Kan dock inte slå bort den lilla tanken på att all kärlek till sina föräldrar enbart är ett symptom av stockholmssyndomet...........

 

Jag har också en mamma. Jag ska alldeles strax träffa henne, och vi ska åka och handla. Och så tittar jag på alla som skriver på sociala medier. Hur de har sina mammor som förebilder. Hur de vill växa upp och bli precis som sina mammor. Och så tänker jag på förhållandet till min egen mamma. Och jag tänker att jag nog inte vill bli som henne, trots allt. 

 

Just nu idag, skulle jag nog beskriva min mamma som den viktigaste personen i mitt liv. Jag är 25 år gammal och fortfarande beroende av min mamma. Kanske inte längre ekonomiskt eller materiellt beroende. Men känslomässigt beroende är jag definitivt. Jag behöver henne i mitt liv, och min värld hade gått under om hon försvann. Men jag vill nog ändå inte bli som henne när jag blir stor. 

 

Min mamma är bra, på väldigt många olika sätt. Hon är klok. Hon är allmänbildad. Hon är omhändertagande, och hon bryr sig om andra, kanske lite för mycket ibland för sitt eget bästa. Hon sätter alltid någon annan, och framför allt sina barn först. Min mamma tycker om att fixa och dona. Även om hon säger att hon längtar efter att ta det lugnt hade hon inte stått ut en dag med att göra ingenting. Hon gillar att vara effektiv, att ta bussen när man kan komma fram snabbare på cykel finns inte på kartan, till exempel. Hon gillar att skriva listor, se saker svart på vitt och vara informerad innan hon gör ett val, vilket val det än är. Hon gillar att vara aktiv, åka skidor, träna och uppleva nya saker. När hon födde fram två soldyrkande döttrar som bara såg strand och solbränna när hon såg nya byggnader och spännande museer tror jag att hon i smyg knöt sin näve i fickan. Hon gillar att vara förberedd, och packar hellre för lite än för mycket inför en resa. Och hon ställer alltid upp. Alltid. 

 

Jag värdesätter mycket av det jag fått från min mamma, både genetiskt och socialt. Men vi är också väldigt olika. Och det är vi för att vi har växt upp i olika kontexter, med olika människor och i olika situationer. Hon har lärt mig, både hur jag vill vara, men också hur jag inte vill vara. För jag vill nog trots allt inte bli exakt som henne när jag blir stor. Jag vill ta med mig det hon har lärt mig, jag vill utnyttja och använda det jag har fått av henne som är bra, och jag vill förändra det jag har fått som är sämre. Och sen vill jag bli min egen person. Som gör egna val, kanske helt olika de hon har gjort. Jag vill ha mina egna misslyckanden, och min egen framgång. 

 

Jag vill alltid gå min egen väg. Och det gör jag också. Ibland vet jag att jag svängt av fast min mamma stått och bestämt pekat rakt fram. För det är så jag vill leva. På mitt eget sätt. Men min mamma kommer alltid att vara den som började bygga på min väg. Hon kommer alltid vara den som höll mig i handen när något var läskigt, försökte bromsa när det gick för fort, hejjade på när det gick långsamt och log när det gick bra. I varje val jag gjort har hon funnits som mot- eller medpol. Och jag kommer alltid att älska henne, respektera henne och beundra henne för de val hon har gjort, även om jag inte alltid håller med. 

 

Så nej. Jag vill nog inte bli som min mamma ändå. Men jag vill ha henne med mig, när jag blir min egen person. För jag litar på henne. Och jag behöver henne. Och framför allt så älskar jag henne. 

 

Och det hoppar jag att hon vet! 

 

Hare Kung 

 

 

Idag fyller jag år. Så att alla vet om det. Jag har redan både instagrammat OCH snapchattat en påminnelse så att verkligen ingen ska glömma. Min födelsedag råkar nämligen vara min absoluta favoritdag på hela året. Det är den enda dagen där en får bete sig precis så egoistiskt som en egentligen alltid vill bete sig. All eyes on me liksom. 

 

Imorse var det väldigt få eyes on me. Inte ett enda öga på mig faktiskt. Ingen som sjöng, inte ens ett grattis-sms när jag vaknade. Enorm besvikelse. MEN sen kom jag på att mina kompisar faktiskt fixade världens fetaste överraskningsfest till mig i fredags, så då förlät jag dom för uteblivna morgon-sms. 

 

Alldeles nyss fick jag tårta och födelsedagssång på jobbet, och igår sjöng mamma, med mormor och morfar på högtalartelefon en väldigt osynkad version av Ja må hon leva. Hade kunnat förstå den osynkade sången om det var någon typ av fördröjning i förbindelsen, men till och med mormor och morfar var osynkade, som ändå sjöng i samma lur. Underhållande var det i alla fall. 

 

Jag tror att en stor anledning till att jag gillar min födelsedag är att man verkligen får bekräftelse på att man har folk som bryr sig (eller inte bryr sig, oh hemska tanke) runt sig. Jag har en tendens att inte tro att jag är älskad och under min födelsedag får jag ändå bekräftat att jag visst är älskad. Sen går jag hela året och känner mig hatad, och sen kommer fölsedan igen o så kan jag mysa ner mig i all kärlek jag får. 

 

Annars händer inte så överdriver mycket i mitt liv. ELLER så händer skitmycket, jag fyller 25, tar examen om CIRKA tre veckor vilket är helt sjukt i huvudet, och sen är det sommar?????????????? Bananas att jag är färdigutbildad alldeles strax. 

 

Mitt första mål som färdigutbildad eventkoordinator (förutom att få ett jobb då.....) är att instifta ett jämlikhetsmärke i eventbranschen. Jag skrev mitt examensarbete om detta, där jag jämförde ett jämlikhetsmärke med ett miljömärke. Det handlar helt enkelt om riktlinjer och krav som ställs på evenemang , hur deras organisition, för- och efterarbete samt genomförande ska skötas. Möter de alla kriterier blir de märkta, och det blir ett litet ess i rockärmen (SAMT ETT JÄMLIKT EVENEMANG HALLÅEE?). 

 

Visste ni att förra året var bara 19 % på de största svenska festivalerna kvinnor? Och att 88 % av alla som bokar band i Sverige är män. Ser ni någon koppling där eller? 

 

Jag har tagit patent på den här idén, föutom att skapa ett jämlikt klimat i eventbranschen vill jag nämligen även bli svinrik, men det är i alla fall mitt mål nu när jag ger mig ut i den här spännande branschen. 

 

Nu ska jag åter ägna mig åt att fylla år. 

Hare Kung

 

Idag mina vänner, fyller jag 24 år, 50 veckor och 25 dagar. Det vill säga: jag fyller snart 25. 

Detta firade jag med en insikt imorse om att jag blir äldre. 

Jag har under hela min uppväxt aktivt hatat Kent, Håkan Hellström, och senare även Veronica Maggio. Jag har aldrig gillat deras populärmusiks-gnäll och mest bara velat sjukta mig själv när deras musik spelats. 

 

Och så plötsligt hittar jag mig själv sitta och smådigga till en Veronica Maggio-låt härom dagen. Och nu inte bara smådiggar jag den, jag letar upp den för att lyssna? 

Helt perplex satt jag på bussen o ba "vad händer?" och så insåg jag plötsligt, att jag blir äldre. Jag håller på att, sakta men säkert, byta till en liiite tråkigare musiksmak ju fler dagar som paserar. Trist men sant. 

 

För att balansera upp det hela ska jag nästa fredag så längst fram på E-type-konserten på Lundakarnevalen. 

 

Och på tal om något helt annat satt jag och tänkte på det här med normer tidigare. Och ett ganska tydligt sätt att förstå att vi lever inrutade i normer är att vi använder vissa ord för att beskriva saker när orden egentligen inte alls är beskrivande. Kolla på det här tex: 

 

"Hur är din syrras nya pojkvän?"

"Jo, men han är en såndär typisk kille!" 

 

Visst fick ni alla upp en bild av hur min syrras nya kille är? 

Andra exempel är "hetero-snubbe", "typisk flata" eller "muslim". 

 

Orden tjej, kille, hetero, homo, bög, flata, muslim och kristen är inte ord tänkta att beskriva någons personlighet. Det är ord för kön, sexualitet och religion. Men vi har tryckt in så himla mycket andra betydelser i de här orden att vi ändå kan använda dom som beskrivande ord. Orden blir som fängelsen för oss som kopplas ihop med dom. Vi fastnar i dess betydelser, och har väldigt svårt för att bryta oss loss, vara något annat. 

 

Min personlighet hade aldrig kunnat bantas ner till att jag är "tjej". Men väldigt ofta görs det ändå. Jag är tjej, och då tillskrivs jag automatiskt en massa egenskaper, vare sig de stämmer med mig eller inte. Och sedan måste jag spendera en livstid med att bevisa eller dementera att jag besitter dessa egenskaper. Och det gäller alla, även killar som är hetero. Det finns egenskaper vi tillskriver hetero-snubbar också. Beskriv en typisk hetero-snubbe, så ser du själv hur många egenskaper du tänker att en sådan har. 

 

Vi kommer aldrig komma ifrån förutfattade meningar, normer och strukturer helt. Det förstår jag också. Men det kan vara bra att vara medveten om att det här händer. För om inte du stämmer in på dina "typiska egenskaper", så gör förmodligen inte personen bredvid dig det heller!

 

Hare Kung 

 

 

 

För exakt ett år sedan vann jag på ett lotteri jag inte ens visste att jag spelade på. 

 

Jag träffade någon, som är så förbannat bra att jag ibland blir lite förvånad över hur jag lyackades. 

Förutsättningarna var nämligen inte så jävla bra. Det var ju ändå valborg. 

 

Nu vet jag att jag har en del vuxna människor som läser den här bloggen (läs: typ föräldrar osv), men vi kan väl säga såhär om min sinnesstämning förra Valborg: jag var väldigt, väldigt glad. Väldigt glad. Alltså, väääldigt glad. 

 

Och trots att allt var emot mig, så lyckades jag ändå vinna. 

 

För trots att jag stod i dörren och agerade dörrvakt när de kom, trots att jag tvingade hans bästa kompis att göra masken ute på gatan som inträdesprov och trots att jag tvånglade upp honom i dörrkarmen när jag inte orkade lyssna på honom mer så vann jag. Trots att det sen var jag som låg och gjorde masken på dansgolvet, trots att jag kanske/kanske inte kräktes (av lycka) någonstans i mitt rum senare på kvällen (hittade aldrig något men har ett minne) och trots att jag argt skrek att om han rörde mig så skulle jag knäcka honom på mitten, så vann jag. 

 

Jag minns den kvällen väldigt suddigt (pga all glädje jag kände) men jag vet att jag vann. För idag, exakt ett år senare är han fortfarande kvar, och blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Och imorse stod vi återigen där på trappen, där jag för ett år sedan tvånglade upp honom i månskenet. Och jag bara visste att jag vunnit när han tittade mig djupt in i ögonen och sa "jag är så jävla pepp för ikväll, för detta kan bli första valborg som jag får ligga!". (Vilket han självklart inte kommer. Jag är en sån som  håller på mig) 

 

Och jag ville bara dela med mig av denna romantiska solskenshistoria, för jag mår bra idag, och jag slutar snart jobba. 

 

Hare Kung

 

 

 

Det här inlägget löper en stor risk att bli väldigt dåligt formulerat och felstavat.

Jag ber om ursäkt för det. 

 

Anledningen är att jag har dygnat. Dygnat har jag gjort på grund av partiarkatet. 

 

Låt mig berätta om min natt. 

Efter ett möte i Stockholm hade jag bokat nattåget ner till Lund igen. Jag hatar att åka nattåg, men gör det på grund av att jag måste hinna tillbaka till Lund i tid efter möten som slutar på tok för sent. Jag sover dåligt på nattåg och hade stålsatt mig för en natt med väldigt lite sömn. Hade laddat upp med filmer, en bok och min bästa syster hade köpt en jättelik chokladbiskvi till mig som färdkost. 

 

I Norrköping hoppar dom på. Partiarkatet. Eller tre MFF-supportrar av manligt kön som är på väg ner till Malmö igen efter vad jag tolkar det som en lyckad match. De har sätena runt omkring mig och vi delar nu fyra-säte. De är fulla och högljudda. De plockar fram mer sprit, och nästan direkt riktar det all sin uppmärksamhet mot mig. Vi är en del folk i kupén men jag är den enda tjejen som reser ensam. 

 

I nästan tre timmar efter det får jag utstå kommentarer, de försöker ta på mig, de juckar åt mitt håll, borstar sitt kön med tandborste framför mig (?), de ringer sina kompisar och beskriver mig högljutt i telefonen. De tycker att jag borde värma dom med sin kropp, blir sura på mig och kallar mig "tråkig" när jag inte vill klä på mig deras kläder och de skriker över hela kupén att de får stånd när de ser mig. Dessutom deklarerar de att de är Sverigedemokrater och heilar ogenerat mot en utav familjerna som sitter i kupén. 

 

Jag vänder mig tillslut till tågpersonalen. Jag känner mig otrygg, jag kan absolut inte slappna av för att försöka få den lilla sömn jag hade hoppats på, jag vågar inte ens lämna mitt bagage ensam för att gå på toa. 

Tågpersonalen har sett pojkarna hela tiden. De har sett spriten, de har hört oljudet, de har till och med blivit offer för några av kommentarerna själva. De vet vad som pågår. 

Men jag förklarar ändå läget. Jag undrar om det finns någon annan ledig plats i hela tåget där jag kan få sitta eftersom killarna är fulla och inte lämnar mig ifred. Kondultören förklarar att enda möjligheten jag har till att byta plats är genom att betala 300 extra kronor. 

 

 

Samtidigt har en hel tågkupé suttit och lyssnat på hur killarna gett sig på mig om och om igen. En gubbe försökte att hjälpa mig genom att erbjuda sin plats så att han kan sitta bredvid mig istället. Men han fick ett nej och gav upp direkt. Ingen annan säger någonting. 

 

Klockan 02.30 sitter jag på Nässjö station och gråter av trötthet och frustration. Jag letar efter tågkonduktören för att försöka få byta igen, men hittar ingen. När jag kommer tillbaka till kupén byter jag plats ändå. Jag hamnar ett säte bakom dom och blir äntligen lämnad ifred. Runt 04 börjar de däcka, en efter en. Men jag kan aldrig riktigt slappna av, och någon sömn blir det inte. 

 

Nu är jag hemma igen. Har skickat ett långt mail till SJ där jag varken kräver ersättning eller ursäkt. Men jag kräver att de i framtiden kan garantera en trygg och säker åktur för alla tjejer som måste åka ensam. 

 

Om ganska exakt två veckor fyller jag 25. Det betyder att jag har levt ett tag, det betyder att jag har varit med om liknande situationer tidigare. Jag har blivit taffsad på. Jag har fått ord slägda i ansiktet. Killar har tagit sig rätten att kommentera och störa mig fast jag inte vill. Och detta har gett mig skinn på näsan, ge mig en natts sömn och jag kan bortsa av mig det värsta. Men nästa gång sitter kanske någon annan där, någon yngre, någon räddare, någon otryggare. Hur slutar det då? 

 

Det här är patriarkatet. I sin renaste form. Och det är inte ens ovanligt. En del killar blir förvånade när jag berättar vad som hänt. Tjejerna höjer inte ens ögonbrynen. De vet precis. 

Det var okej att ge sig på mig därför att jag är tjej, och tjejer behöver man inte visa någon respekt. Det är okej att skita i att jag ber dom sluta. Det är okej att fortsätta fast det syns att jag blir obekväm och arg. Jag var den enda tjejen i kupén som inte åkte med manligt sällskap. Jag var den enda tjejen som åkte ensam. Jag var den enda de gav sig på. 

 

Och det var jag som hade fått betala för att slippa (bokstavligt talat). Jag fick tillslut flytta till ett sämre säte, och idag måste jag jobba till sen eftermiddag, helt förstörd på grund av sömnbrist. 

På grund av patriarkatet. På grund av att killar inte lär sig att se tjejer som likställda individer, utan snarare något man kan ha roligt med på fyllan. 

 

Vi kan inte ha det så här. Vi Kan Inte Ha Det Så Här! 

Vi måste börja hjälpa varandra. Stå upp för varandra, stå upp för de svagare. 

Sluta acceptera när killar beter sig så här. Sluta vifta bort det med att "boys will be boys". 

För nu orkar i alla fall inte jag mer. 

 

Får avsluta såhär, för jag är för trött för att göra en mer meningsfull poäng än att jag är trött på det. Jag satt aldrig och skrek och slog igår. Jag gjorde inget galet motstånd. Jag ignorerade dom, bad dom att lägga av och ryckte undan mina ben när de försökte lägga handen där. Men mer än så gjorde jag faktiskt inte. Hade det här varit en våldtäkt hade killarna förmodligen gått fria för att "de inte fattade att jag inte ville" eller något liknande. Det var uppenbart att jag inte ville. Men jag gjorde inte galet motstånd. För jag var trött. Trött på att försvara något självklart: min egen rätt att få vara ifred och bestämma själv. 

 

Och medan ni lyssnar på låten nedanför o sjunger med kan ni ju fundera på när ni senast såg ett tjejgäng ge sig på en ensam och för dom okänd kille på fyllan helt oprovocerat, och sedan fundera på hur många gånger ni sett en kille göra samma sak.... 

 

 

 

Hare Kung 

Det här med att ha privilegier då. 

 

Jag har väldigt svårt för att avgöra vad jag har fått i livet på grund av hårt slit och vad jag har fått på grund av mina privilegier som vit svensk medelklass-tjej. Det är svårt att se på papper vilka fördelar jag får, svårt att veta när jag någon gång valts före någon annan med exakt samma meriter på grund av mitt utseende, mitt namn eller min läggning. Men jag vet att det är så, och att leva med privilegier innebär att man, medvetet eller omedvetet bidrar till förtryck mot de utan.

 

Jag tycker inte om att känna att jag får fördelar på grund av något som hände av en slump: jag blev vit svensk. Jag är dock kvinna, vilket ger mig en liten erfarenhet av hur det känns att nedvärderas, osynliggöras och förtryckas och det gör mig väldigt illa till mods att jag på andra ställen i samhället är med och bidrar och åker snulskjuts på liknande förtryck. Jag vill inte det, och jag läser mycket, ifrågasätter mig själv och andra ofta, just för att jag vill vara medveten och kunna arbeta mot detta förtryck och för ett mer jämlikt samhälle. Men hur långt är jag egentligen beredd att gå? 

 

Jag vet inte exakt vilka fördelar jag har fått i livet på grund av enbart mitt utseende, mitt namn och min läggning, de är förmodligen många. Men jag vet inte exakt vilka de är eftersom samhället just nu är byggt för mig. Det jag vet är att jag också har kämpat väldigt hårt för att komma dit jag är idag. Och då har jag fortfarande inte kommit särskilt långt. Jag har offrat mycket, slitit väldigt hårt. Jag har offrat stora delar av mitt sociala liv och mitt sociala umgänge för "att lyckas", och jag har även offrat mycket av min egen hälsa av samma skäl. Och jag anser mig fortfarande inte "vara framme". Men gud ska veta att jag har slitit hårt. 

 

Jag pratar väldigt ofta om jämställdhet. Och för mig är det väldigt enkelt att argt ryta till när män ifrågasätter varför de ska ge plats för tjejer på exempelvis en festivalscen när de minsann kämpat väldigt hårt de också för att få stå där. "Ja men det är väl självklart" ryter jag, "tjejerna har väl också kämpat, och de kämpar inte bara för en karriär, utan även mot en struturellt förtryck som kontinuerligt missgynnar dom och släpper fram männen itsället!" "För att bryta ett förtryck måste de förtryckta lyftas fram och ni måste ta ett steg tillbaka, även om ni också kämpat hårt! Det är för den Större Sakens Skull: ett jämställd samhälle!" 

 

Och det gör jag väldigt enkelt. Det är alltid väldigt enkelt att se problemen utanför och slåss mot dom. Men något som är svårare är att titta in. Ifrågasätta sig själv och sitt eget handlande i liknande situationer. 

 

Jag påbörjar snart den långa och tunga resan att börja söka jobb. Om drygt en månad är jag färdigutbildad och ska då påbörja den här resan som sägs vara allt annat än enkelt. Det är jag mot alla andra arbetssökande och vi slåss om samma sak: Det Där Jobbet. 

Jag vet att jag har slitit. Jag vet att jag förtjänar ett jobb, och jag vet att jag är duktig på det jag gör. Men det jag också vet är att bredvid mig sitter det kanske någon som söker exakt samma jobb, som också förtjänar det, och som förutom hårt slit även fått utstå och påverkas av förtryck som jag aldrig behövt slåss mot. Vi är två likvärdiga människor med olika förutsättning, som söker samma jobb. Vi vill båda ha det. Vi har båda kämpat hårt. Skillnaden är, att förutom det här jobbet har jag med största sannolikhet fler andra jobb-chanser än min "motståndare", på grund av min hudfärg, etnicitet och läggning. Skulle jag då vika mig för den Större Sakens Skull? Ger jag upp mitt drömjobb, min chans till anställning och ekonomiskt trygghet om det tar bort ett privilegiat motstånd för den som inte har något, vilket därigenom kanske underlättar för någon som inte spelar med samma förutsättningar för att få det hen förtjänar i samma spel?

 

Tackar jag nej till ett lägenhetserbjudande om jag vet att den erbjöds till mig framför någon med liknande meriter/förutsättningar, enbart på grund av att hen hade "konstigare" namn, när vi båda är i stort behov av boende? 

 

Hur långt är jag, personligen, beredd att gå i ett försök att eliminera de privilegier som grundar sig på slumpmässiga och okontrollerbara faktorer? Är jag beredd att tacka nej till mitt drömjobb? Till en lägenhet? Till dagisplats för mina barn? 

 

Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas att jag är det. För i det här äckliga samhället som vi lever i kommer jag alltid att få en andra chans, medan någon annan inte ens får en första. 

 

Hare Kung

 

 

 

Okej, nuff with the naturbilder. Let's prata om the real stuff. 

 

Ända sedan jag var liten har jag matats med samma budskap om hur kvinnor ÄR. Vi är dramatiska. Vi är känslosamma och vi överdriver ofta i våra reaktioner. Vi styrs av våra känslor. Och redan som liten gick jag in stenhårt för att inte. vara. så. Jag skulle vara den "softa tjejen" som alltid resonerade logiskt och sällan skapade draman eller "blev sur för ingenting". 

 

Detta resulterade väldigt ofta i att jag tryckte undan känslor, tog mer skit än vad jag skulle och aldrig riktigt sa ifrån. Allt för att jag var så jävla rädd för att bli stämpald som en "dramaqueen som överdriver". 

Och nu är jag trött på det. Ibland känner jag saker. Väldigt ofta faktiskt, känner jag saker. Och jag är trött på att bara för att jag råkar vara tjej så ska dessa känslor inte tas på allvar. De viftas bort, trivialiseras och kallas "överdrivna". 

 

Fanny Åström skriver i ett blogginlägg om det jag pratar om, fast med en bredare vinkling på det. Läs hennes inlägg HÄR för det hon pratar om är superviktigt. 

 

För jag är så himla trött på att ursäkta att jag känner. Få skuldkänslor för att jag känner. Inte ens ta mina egna känslor på allvar längre. Jag menar, ALLA känner. Mer eller mindre. Och när männen "styrs av sina känslor" klappar hela världen i händerna och de får huvudrollen i ALLA filmer. När kvinnor "styrs av sina känslor" är det illa, jobbig, överdrivet och behöver inte tas på så stort allvar.

 

"Nu är hon så där känslosam igen", "Måste du vara så dramatisk?", "Du har ett väldigt häftigt humör", "Har du PMS eller?", "Men gud, varför gråter du NU då?"

 

Jag tror de flesta tjejerna fått någon av de där kommentarerna slängd i ansiktet någon gång, enbart på grund av att vi är tjejer som reagerar på något. Den sista har jag väldigt sällan fått höra, just för att jag väldigt sällan gråter. Men vem vet, kanske hade jag gråtit väldigt mycket oftare och väldigt mycket mer om det inte varför att jag ända sedan barnsbenen fått höra att det är "töntigt" att gråta? 

 

Jag är trött på att inte få reagera. Jag är trött på att mina känslor viftas bort som oviktiga. Jag är trött på att dölja när jag blir ledsen, arg eller upprörd av rädsla för att bli nedklankad på som överdriven eller dramatisk. Jag vill inte höra att jag överdriver längre. Det är såhär jag känner. Punkt. Jag ska inte behöva omskriva mina känslor i logik för att de ska bli verkliga och viktiga.

 

Blir jag ledsen för att du gör si eller så, så blir jag det. Det spelar ingen roll om det finns logik bakom, om du förstår eller inte. Blir jag ledsen så blir jag det, och då SKA du ta det på allvar och vi SKA prata om det. Lösa det. Och det är inte överdrivet, dramatiskt eller PMS. Det är mina känslor. Som jag har av en anledning. Och jag är precis lika soft ändå, med eller utan dom. 

 

Hare Kung 

Heeeeeeeeej, 

 

shit så länge sen ändå.

Ville bara titta in för att säga att jag har haft en helt amazeeee påsk. Var uppe i smålands djupa skogar och bara njöt. Har ätit så mycket godis att jag känner mig helt kladdig inuti och på riktigt längtade efter att sätta tänderna i en fräsch gurka när jag kom hem. Har aldrig hänt innan, men känns som att jag i alla fall lyckades med målet att äta min vikt i godis.

 

Som den livsstilsbloggaren jag ändå är (...) så känner jag nu att jag bara MÅSTE dela med mig av lite härliga och fäscha naturbiler min resekompnion tog. Jag såg all natur IRL, medan hen såg det genom ett instagram-filter. Men det blev väldigt fina bilder i alla fall. 

 

 

 

Exakt så här gick min morgon till: 

 

Kommer in på kontoret och ser att vi fått en påskhälsning från en samarbetspartner i form av en enorm påse fylld med choklad. Tittar på påsen och svär att inte röra den på hela dagen. Jag är starkare än så. 

 

09:40 har jag redan ätit två dumle och en daim

 

Jag fyller alltså 25 om exakt (på dagen) en månad, vilket jag blev varse om när det började trilla in grattis-sms på morgonkvisten, och jag har inte ens självdiciplin nog att hålla mig till efter lunch innan jag börjar trycka choklad. Gött. 

 

Har även klippt mig. Vankade av och an utanför frisörsalongen i säkert en halvtimme, men sen slog jag slag i saken och ba *chop chop* så nu ser jag ut som Filippa Bark igen. Känns faktiskt bra, även om jag fortfarande inte riktigt har vant mig vid att knappt ha något hår. 

 

Okej, nu överdriver jag supermycket, har fortfarande rätt mycket hår. Men inte lika långt. 

Och frisören började även styla mitt hår när jag satt där. Så jävla onödigt att ge mig värsta snygga frisyren som jag sedan ALDRIG kommer kunna göra om. Jag har varken redskap eller produkter (eller kunskap) för att göra det hon gjorde, så nu kommer jag ju aldrig igen känna mig riktigt lika snygg som jag vet att jag kan vara. 

 

Hare Kung

 

 

 Mitt enda mål den här veckan har varit att det ska bli fredag och idag har jag äntligen lyckats. 

 

Tänkte ta upp vad jag skulle vilja kalla Två Märkliga Saker. Kanske blir ett tema här. Vem vet. 

 

 

Varför är det så att vissa godisbitar BARA är goda när man tar dem ur någon annans godispåse? 

Vi har en stor godisskål på jobbet, och i den formligen dyker jag efter M&M's-bitarna. Dom är guldklimparna under min arbetsdag, jag älskar dom. Och i förrgår köpte Måns hem en hel påse med sådana till mig. Gillade jag dom? Njä, inte så mycket. Varför?

 

 

Jag skulle vilja ordna en undersökning i hur många av oss, oavsett kön, som någotsin sett en annan människa urinera offentligt. Jag tror att svaret skulle bli: ALLA. Alltså jag vet inte huuur många män jag sett stå längs med motovägen, mot en husvägg, inne i en buske, i vassen på stranden, i rabatten, ja ÖVERALLT, men könet ute för att lätta på trycket. 

Stör det oss? Tydligen inte. Men när en mamma ska mata sitt barn, då slänger vi servetter, hänvisar till gömda skrymslen och blir jätteofredade. ETT BRÖST, i ett barns MUN? Guuuuuud vad opassande på offentliga platser. Men en blottad penis som urinerar mot en kyrka, INGA PROBLEM. 

 

Hare Kung

 

 

Vilken lysande vecka att börja cykla till jobbet på. Det inte bara blåser kuling, det har även både haglat och nu formligen pissar det regn. Det är i alla fall väldigt karaktärsbyggande. 

 

Imorse tog jag förövrigt ett väldigt vuxet beslut. Jag valde aktivt att INTE äta Pringles till frukost, utan kokade två ägg istället, fast Pringles-röret stod där, rakt framför mig. Det är första gången det händer, så det känns ju stort och definitivt värt att nämnas. Jag börjar verkligen bli vuxen nu. 

 

Andra tecken på att jag börjar bli vuxen: 

 

I förrgår fixade jag med mina fotoalbum. Bara det att jag har fotoalbum (i plural) borde kasta mig hutlöst mycket närmare mental pensionsålder, men att jag dessutom fixar med dom? Det var visserligen det tråkigaste jag gjort på länge, och jag var tvungen att ta pauser (?) för att det var så tråkigt. Men ändå. 

 

Ibland går jag och lägger mig tidigt fast det är lördag. Och då är det alltså inte för att jag ska upp tidigt och jobba dagen efter. Näe, utan det är för att jag känner för det. Jag uppskattar att vara utvilad. Det är skönt. 

 

Jag längtar till påsken. Minns ni när man längtade till helgen? Well, när man är så gammal som jag är räcker inte helgerna till längre. Man är för trött. Så nu längtar jag till högtiderna och storhelgerna istället. Jag behöver fler än två dagar för att vila upp mig. Vuxet! 

 

Igår gav Måns mig en påse choklad, och ja ba "nä tack, jag har redan borstat tänderna"

Alltså?? 

 

..och där tog det slut på vuxna grejer jag gör, Men ändå. Börjar närma mig med stormsteg. Känns läskigt och spännande på samma gång. 

 

Hare Kung