helvetelars

Det är ändå ingen som läser. 

Dock är detta den enda syselsättningen jag har när jag har text på tisdagar, så vafan. Någon vacker dag kanske jag möter något, som har läst min blogg och insett storheten i vardaglit meningslöst och opersonligt pladder. 

Lovet har kommit och gått. Fan va snabbt det gick. Gjorde jag något vettigt? Nä, jag skulle inte tro det. 

Och nu är det skola igen, i åtta veckor innan man får andas ut igen. 

Är det bara jag, eller är varje dag en enda lång nedräkning. Varje dag är ett steg närmare slutet. Inte bara en dag i mängden, men man får kryssa över ännu en dag, en dag närmare slutet.

Och när allt är över, står man och trampar på noll igen. Det är då allt börjar.

Jag minns första dagen i skolan. Alltså, allra första dagen, i ettan. Första klass på palettskolan. 1a. 

Jag minns hur många vi var, men jag minns inte ett enda ansikte. Jag minns Rebeccas långa hår, och att vi hade likadana rosa ryggsäckar med hästar på. 

Jag minns att jag hamnade vid kill-bordet. Att det var hemskt. 

Och så var man dum och trodde, att det var nu allt började. 12 år av skola hade man framförsig. Och egentligen var det bara ett löjligt litet förspel, till själva livet. 

Egentligen var det ingeniting. Det var bara nedräkningen som hade börjat, tills allt verkligen började. 

Jag hatar framtiden, och jag tänker alldeles för mycket på den. Det är kanske därför jag hatar den. 

Men det är ju allt man pratar om, egentligen. Vad man ska göra i helgen, vad man ska göra på lovet. Vad man ska göra i sommar. Vilka som ska åka till prag. Vad man ska göra när skolan är slut. Vem man ska gå med på balen. Vad man ska ha för studentklänning. Framtid framtid framtid. Och så säger folk att man ska försöka leva i nuet. 

Det är faktiskt inte så jävla lätt. 

Samtidigt som jag längtar ihjäl mig till vissa saker, hade jag gärna velat spola tillbaka tiden några år. Fixa vissa saker, göra saker anorlunda, göra om saker, bara för att det var så himla roligt. 

Jag kan sitta här och bli hur nostalgisk och sedimental som jag vill, men egentligen är det bara att släppa. 

Det förflutna spelar ingen roll, och det är meningslöst att försöka ända på framtidens förflutna också. Det är nog där jag har fastnat tror jag. 

Jag vet inte om det är jag, men hur många gånger har man inte tänkt, shit det där måste jag göra. Det är ju bara något man måste göra. Eller, jag måste göra något i helgen, så att jag har något att berätta om på måndag. 

Då vill man ju skapa framtidens förflutna, förstår ni mig?

Tusen gånger, och tusen gånger om har jag tänkt, att jag måste flytta utomlands, jag måste plugga vidare på olika ställen, jag måste flytta runt, testa på olika saker, så att jag har grejer att berätta för mina barn sedan. Så att jag kan sitta där om 100 år och tänka att ja, nu är jag nöjd, för nu har jag gjort allt. Jag är så himla stressad över att skapa min framtids förflutna, min framtids minnen, att det inte finns något just nu alls. Och det är faktiskt inte så jävla lätt att ha ett just nu heller. Faktiskt. 

Visst, man kan försöka att ta en dag i  taget, tänka en helg i taget. Ett äventyr i taget. Men den stora frågan kommer alltid att finnas kvar. Den som vi långsamt, dag för dag, räknar ner till. Vad ska du göra när skolan är slut? 

Vad ska du göra när skolan är slut? Vad ska du göra när skolan är slut? Vad ska du göra när skolan är slut? 

Wrah. 

För att gå till något lite närmare, så har jag lärt mig att skriva ett cv idag. Det kan ju alltid behövas. Typ. 

(framtid framtid framtid framtid......)

Iallafall. Vad ska jag mer skriva? Lär ju inte skriva något på ett tag.. kanske imorgon --- då har vi också text. 

Jaja, nu ska jag gå och träffa Hampus en stund. 

En massa blajja har jag fått ner, mindre något läsvärt, mer någon slags terapi för mig själv. 

För visst är det så, när man väl vågar berätta och säga, känns allt mycket bättre. Faktiskt. 

Man borde inte gå och hålla inne på så mycket. 

Så nu säger jag det, högt och tydligt (i min blogg som ingen läser :P ) Jag, Karin, har fet panik inför framtiden. 

Hare Kung!