helvetelars

Jag antar att man har kommit in i den åldern där alla nya människor man träffat har något slags bagage med sig.
Vare sig det gamla flickvänner eller strul, gamla konstiga kompisar och annorlunda minnen. Men alla har det.
Saker bakom sig, som man helt enkelt får finna sig i.
Man får andas och inse. Personen framför dig, som du älskar mest i hela världen, har älskat någon före dig. Kanske fler. Har haft bästa kompisar före dig, har upplevt skit roliga saker före dig. Kanske redan upplevt det roligaste i hela deras liv, innan du kom.
Och det får man finna sig i. Lika mycket bagage som du har, lika mycket gamalt liv och gamla minnen och gamla flammor som du går och släpar på, släpar säkerligen din nyfunna vän också på.
Vissa saker gör ont. Vissa saker är skit samma. Vissa saker är roliga att höra om, vissa vill man inte ens ta upp, bara låtsas att de aldrig har hänt. Vissa saker kan man vinna på, vissa förlora.

Extra ont kan det dock göra när gamalt bagage dyker upp, och gör sig påmint. Måste det vara så?
Kan inte allt gammalt, alla gamla flammor bara flytta långt långt bort så fort de har paserat bäst före datumet?
Varför kan det inte vara så?
Varför måste dom bita sig fast, dyka upp igen, förstöra? Jävla idioter.
Okey, jag tror jag tappar ämnet här lite. Men iallafall.
Lite trist vardagsfilosofi från mig medan maten är på väg.

Imorgon har jag filosofiprov om språk. Hur trist kan det bli på en skala ett till tio?
Skolan är trist. Ju närmare man kommer slutet, desto långsammare går det. Faktiskt. Den här veckan känns som en evighet. Den har varit en evighet. Och det är fortfarande bara onsdag.
Idag har jag verkligen inte gjort någonting. Det är det som är charmen med att gå media på vipan. Jag kommer till skolan klockan tio. Gör absolut ingenting i tre timmar, och går hem kvart i ett. Fortfarande utan att ha gjort ett skit.
Och jag har fått giltig närvaro, jag kommer, precis som alla andra som har suttit i skolan och kämpat i sju timmar, att få min lön för mödan, studiebidraget i slutet av varje månad. Och jag har inte gjort någonting. Bwaha!

Det luktar tacos nerifrån köket. Det är skitbajsmat.
Ikväll är det Grays. Efter att ha missat Heros typ tre gånger i rad har jag, tro det eller ej, tappat min gnista. Grays har fångat mig. Det var kanske efter det avsnittet där Meredith nästan dog och jag bölade ögonen ur mig i en timme, som jag har såld. Jag vet inte.
Men ikväll blir det Grays iallafall. Tro bara inte att jag har släppt Heros för det. Det är fortfarande maraton på lördag, och sen hra jo Ronja dom övriga avsnitten :)

Nu ska jag gå och dö.
Hare Kung.