helvetelars

Efter detta inlägget kommer folk säkert att inse vilken sjukt stor mes jag är, men idag har det hänt något, idag har jag överträffat mig själv på ett sett jag aldrig trodde att jag skulle klara.
Tio minuter tog det, och jag känner mig redan som en sjukt stor människa.

Det finns två saker i livet som jag är riktigt rädd för.
Det ena är sprutor (och jag får väl erkänna, med svansen mellan benen, att jag aldrig i hela mitt liv tagit en spruta utan att gråta..)
Och det andra är att prata med människor jag inte känner, och då speciellt vuxna människor.
Detta kommer från att jag som barn var otroligt blyg. Under min dagisperiod sa jag i stort sett ingenting, och dagisfröknarna frågade ofta mina föräldrar om jag verkligen kunde prata. Jag har alltid varit blyg, och aldrig varit en sån som tar för mig i livet. Jag har alltid stått i utkanten, avundsjuk på alla som får precis som de vill, bara för att de just vågar.
Men ju längre ut i livet jag kommit, ju mer jag har insett att man kommer faktiskt ingenstans om man bara står tyst bredvid. Jag tror det var när jag insåg att alla mina kompisar hade skaffat mängder med nya kompisar, alla utom jag (just för att jag inte vågade..) Att vi flyttade till sthlm och jag var tvungen att bli social bara för att överleva i en helt ny klass, kan också ha något med saken att göra. (behöver jag nämna att jag grät i en hel vecka innan jag skulle börja skolan, för att jag var så rädd?)

Men iallafall.. nu för tiden tror jag att det är få som uppfattar mig som blyg. Jag pratar på, men jag lovar er, första gången jag träffade er och jag babblade på som en idiot, var det inte för att jag hade mycket att säga. Det var för att jag tvingade mig till att prata. Helt enkelt en överlevnadsmekanism. Jag har insett att jag inte vill ha ryckte som någon blyg som det är svårt att prata med. Jag älskar ju att prata!
Så nu pratar jag på väldigt mycket, men på ett plan har jag fortfarande inte lyckats få bort min blyghet. Och det är när det kommer till vuxna människor som jag inte känner. Jag formligen hatar det faktumet att jag har blivit 18 och numera placeras vid vuxenbordet vid fina middagar. Det är det hemskaste som finns.
Och bara en sån sak som att beställa mat i kassan på McDonalds är hemskt för mig. Jag gör det nästan aldrig.

Och nu satt jag här med två problem. Jag var tvungen att ringa (det är ännu värre...) till två vuxna människor. Jag var tvungen att ringa för att fixa praktik, och jag var tvungen att ringa för att skaffa referens till mitt CV. Jag har gått och skjutit upp allt det här i snart en månad (jag menar hallå, praktiken börjar på MÅNDAG, och jag har fortfarande inte skaffat praktikplats!!!!)
Men så, för typ 20 minuter sedan, så lyfte jag upp min mobil. Gick in på mitt rum, stängde om mig, andades och sen ringde jag. Jag ringde först till en potentiell praktikplats (nu var iförsig inte hon som hade hand om praktikplatser där, men jag ringde iallafall och pratade med någon okänd..) och sen ringde jag och fixade min referens! JAG GJORDE DET! Efter samtalen släppte jag samma lättnande suck som jag minns att jag gjorde när jag dratt ut min sista tand och insåg att äntligen var det över. Inga fler sprutor i munnen. (Tandläkare ligger som nummer tre på min fobi-lista, jag har varit där själv tre gånger i hela mitt liv, men detta hör också ihop med att jag inte vågar prata med vuxna..)

Men nu gjorde jag det iallafall. Att inte kunna prata normalt med vuxna är ett enormt handikapp måste jag säga, men plötsligt känns det som att jag har kommit ett litet steg mot att kunna fungera som en normal människa. Jag klarade det faktiskt, och jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag är bäst, helt enkelt.
Så ikväll blir det fest för min del. Nu ska jag ner och skryta för mamma.

Hare Kung!
(det är jag som är kunge idag..)