helvetelars

När tre av ens bästa kompisar springer runt på soliga stränder i Thailand, får jag och Siri nöja oss med soliret på Meddo. Men det funkar.
Någon som också funkar är våra nya torsdagar.
Börjar med tråk-filosofi, och avslutar med psykologi, och sen slutar jag tolv. Ganska nice, men fan va svårt det var att gå upp i morse. Speciellt när mamma stod där och sa snälla ord som, "du ser inte så bra ut Karin, du kanske borde vara hemma en dag till?" och jag visste att jag inte kunde. Filosofiprov nästan vecka, så till skolan bar det av. Men jag körde dit iaf, så det var skönt. Sen hämtade min snällis-mamma mig efter.

Vissa dagar är skolan underbar. Jag har tänkt på det här med livet, och varför jag alltid ska krongla till det för mig själv. Alltid göra allt mycket jobbigare och svårare än vad det egentligen är. Livet bli så jävla enkelt om man inte tänker på det. Att få komma till skolan, och sitta i matsalen och skratta, så som i gjorde för två år sedan då ingenting var seriöst, det var så jävla underbart. :)

Och Hanna, sunny-reuinen NU, tack!!!!!!

Idag på psykologin pratade vi om rädsla, och samma ämne som jag och Siri pratat om för inte alls längre sen (hör och häpna mina vänner, vi har börjat diskutera. Plötsligt har alla våra meningslösa samtaltämnen ebbat ut och ersatts av mogna diskutsioner...!) togs upp. Men iallafall, vi pratade om rädsla, och kom in på allas vårt älskade Palettskolan, också känt som våran lågstadieskola.
Det var nämligen såhär, att på vår skola gick det en myt, en skröna som lärarna gärna skrämde upp eleverna med, om att en man under konstruktionen av skolan blivit inmurad i en av väggarna i källaren och nu spökade på skolan. Lennart hette han. (?)
Och varenda spök-natt (en övernattning när de alla elevers mod sattes på prov med spökrundor och historier!) berättades det som Lennars och man kunde höra hans ylande långt borta i koridoren.
Men på den tiden var ingen av oss rädda för spöket Lennart. Det var mest spännande och lite roligt.

Egentligen är det ju en ganska hemsk skröna, att det ska finnas en inmruad man på en lågstadieskola, som roar sig med att gå runt och skrämma små barn. Och när man ser det nu, så här ett antal mognande år senare, så inser man ju faktiskt att det är ganska läskigt. Och jag och Siri enades genast om att ingen av oss hade vågat övernatta på Palettskolan i nuläget, medan det för 10 år sedan var det roligaste som fanns.
Och hur kommer det sig? Är det så att man bli nervvrak ju äldre man blir?

Svaret var ganska enkelt, kom vi fram till på psykologin. Vi var inte modigare när vi var 8 år, men vi visste helt enkelt inte bättre. De enda spökena vi kännde till på den tiden var spökena i Mysteriet på Greveholm, och de var ju allt annat än läskiga. Så varför skulle vi vara rädda för spöken då?
Nu, 10 år och 34272547634 sjukt obehaliga och läskiga spök-filmer senare, är man betydligt räddare!

En annan snabb liten jämförelse kan ju vara, små flickor i långt svart hår var det sötaste som fanns, tills The Grudge och The Ring kom. Nu är små flickor nästan värre än yxmördare! Läskigt!


En lättnad idag, var lätt att det visade sig att det bara var tre haiku som skulle in. Så jag är ju i princip klar. Känns bra. Ska bara skicka in dom.
Sen ska jag ta en väldigt behövd tupplur, innan jag ger mig av till körskolan.

Hare Kung!