Lördag - mursha
Jag måste sluta vara så himla svensk.
Och med svensk menar jag inte bara blond och blåögd (även om jag råkar vara just detta också..) utan mer svensk i hur jag är.
Att vara typisk svensk innebär att du stöter till någon när du går förbi och låtsas som ingenting (blir du tillstött av någon antar du också direkt att den här personen har något emot dig, hur trångt det än är..)
Välter du något i en mataffär eller på annan offentlig plats, går du diskret därifrån, livrädd för att ställa till med en scen.
Råkar du stå ivägen för någon ignoreras detta.
Trillar någon på öppen plats ignoreras även detta. (Vadå, någon annan hjälper väl till?)
Och att prata med folk som inte är blodsrelaterade eller nära vänner finns inte på världskartan.
Så det var dags för en ändring, tänkte jag och stannade tvärt med cykeln när en äldre dam trillade på gatan. Dök fram gjorde jag och hjälpte till så gott jag kunde. Shit, tänkte jag, vad osvensk och trevlig och hjälpsam jag är.
Men när jag cyklade därifrån innfann sig ytterligare ett svenskhets-tecken. Jag kände mig som världens hjälte. Jag tyckte att folk borde klappa mig på axeln åt både höger o vänster, och blev förvånad när jag inte hörde ett enda "ja, men du var mig en hyvens tjej!" Jag tyckte att jag plötsligt omgavs av någon slags gloria. Jag kände mig som en vardagshjälte.
Och det var då jag insåg. I vilket annan land som helst är det normalt att hjälpa varandra. Det är vardag att vara hövlig mot folk man inte känner. I sverige hamnar man fan i tidningen om man räddat någon som inte kunde simma från den djupare delen av simbasängen. I alla andra länder räddar dom livet på varandra hela tiden, men ingen förväntar sig någon klapp på axeln, för det är bara sånt man gör.
Sverige är ett kallt land. Jag vill inte vara kall.
Och nej, jag tänker inte sätta mig bredvid främlingar på bussen och strata upp en konversation om vädret, jag gillar min ensamhet. Men jag ska fan börja tänka mer på småsaker. Ingen dödar dig om du säger ursäckta när du tränger dig förbi, eller säger förlåt om du råkar stöta till någon.
Dags för en förändrning.
Hare Kung
Och med svensk menar jag inte bara blond och blåögd (även om jag råkar vara just detta också..) utan mer svensk i hur jag är.
Att vara typisk svensk innebär att du stöter till någon när du går förbi och låtsas som ingenting (blir du tillstött av någon antar du också direkt att den här personen har något emot dig, hur trångt det än är..)
Välter du något i en mataffär eller på annan offentlig plats, går du diskret därifrån, livrädd för att ställa till med en scen.
Råkar du stå ivägen för någon ignoreras detta.
Trillar någon på öppen plats ignoreras även detta. (Vadå, någon annan hjälper väl till?)
Och att prata med folk som inte är blodsrelaterade eller nära vänner finns inte på världskartan.
Så det var dags för en ändring, tänkte jag och stannade tvärt med cykeln när en äldre dam trillade på gatan. Dök fram gjorde jag och hjälpte till så gott jag kunde. Shit, tänkte jag, vad osvensk och trevlig och hjälpsam jag är.
Men när jag cyklade därifrån innfann sig ytterligare ett svenskhets-tecken. Jag kände mig som världens hjälte. Jag tyckte att folk borde klappa mig på axeln åt både höger o vänster, och blev förvånad när jag inte hörde ett enda "ja, men du var mig en hyvens tjej!" Jag tyckte att jag plötsligt omgavs av någon slags gloria. Jag kände mig som en vardagshjälte.
Och det var då jag insåg. I vilket annan land som helst är det normalt att hjälpa varandra. Det är vardag att vara hövlig mot folk man inte känner. I sverige hamnar man fan i tidningen om man räddat någon som inte kunde simma från den djupare delen av simbasängen. I alla andra länder räddar dom livet på varandra hela tiden, men ingen förväntar sig någon klapp på axeln, för det är bara sånt man gör.
Sverige är ett kallt land. Jag vill inte vara kall.
Och nej, jag tänker inte sätta mig bredvid främlingar på bussen och strata upp en konversation om vädret, jag gillar min ensamhet. Men jag ska fan börja tänka mer på småsaker. Ingen dödar dig om du säger ursäckta när du tränger dig förbi, eller säger förlåt om du råkar stöta till någon.
Dags för en förändrning.
Hare Kung
Kommentarer
Trackback
