helvetelars

Har fått lite efterfrågan (allt är ju relativt, eller hur!?) på att skriva om fler minnen! Så sure, i'm a people pleaser, och allt som gör mina (för närvarande) 13 läsare lyckliga är min lag!

Iallafall, kom att tänka på det här på väg hem från skolan alldeles nyss. Jag och en kursare hade följe från skolan och jag började gnälla över att det sög att vara äldst varpå vi började snacka om syskon och sådär.
Och då kommer jag ihåg en liten grej som jag länge har tänkt på.

Och det är just det här med skillnaden på att vara yngsta och äldsta syskonet i en familj om man nu är (o)lyckligt lottad med syskon. Och för mig känns det lite såhär, att förutom det faktum att de flesta äldsta syskonen blir ledare i framtiden så är det mest en börda att vara äldst. Jag menar, vi har fått kämpa oss fram till ALLT. De yngre kan bara glida med. Jag lovar dig Johan, hade jag inte bråkat mig galen med mamma om den där extra kvarten att få stanna ute varje kväll hade du inte kunnat glida runt på gatorna till tre varje helg. Min förtjänst!

Det är också ett faktum att det yngsta barnet är gullegrisen. Och inte mig emot, egentligen. Jag bara konstaterar. För i föräldrars ögon kommer det yngsta barnet alltid att vara yngst (nähä) i den mening att den alltid kommer att förbli den "lilla", på gott och ont. Det är ju ingen slump att Lillan i Mysteriet på Greveholm kallades just Lillan liksom!
Det är jävligt mycket gull med det yngsta barnet och väldigt mycket se-mellan-fingrarna-buissnes!

Iallafall, till mitt minne, som gör allt det här sjukt tydligt var när jag var på Hampus sommarställe för någon sommar sedan. Inget ont mot Hampus och hans familj, tror det är såhär i alla familjer, eller iallafall i min också. Och Hampus kunde ju inte hjälpa att han pluppade ut sist.
Iallafall så sitter vi där, hela Hampus familj och jag. Och Hampus blir täppt i nästan. Ja, hör o häpna, killen blir lite allergisk och får lite svårt att andas genom nästan. Varpå det blir ett himla liv. HUR ska vi lösa det här JÄTTEPROBLEMET som har uppstått? Hur ska vi frigöra lill-killens luftvägar??? Närmast panik utbryter. Det kokas saltlösningar, och det hela slutar med att Hampus tillslut får gå in och lägga sig på soffan resten av middan. Amen, han kunde ju knappt andas genom näsan!!!!!!!

Min poäng här, vilket jag också insåg medan jag satt där och storögt tittade på, var att detta ALDRIG hade hänt om det var den äldsta det hade inträffat på. Då hade man, på sin höjd, slängt en nässpray åt den äldstas håll och fortsatt att äta.
Det är så sjukt, men också ganska normalt också tror jag. Jag menar, Hampus var ju ingen lill-kille i mina ögon, han var ju min sexiga pojkvän som jag låg med när föräldrarna inte var i närheten. Och helt plötsligt förvandades han, framför mina ögon till ett litet spädbarn som inte klarar sig själv. Sjukt att se, faktiskt!

Hare Kung


Jag tycker väldigt mycket om min lillebror (och min lillasyster också för den delen) men man kan ju inte hjälpa att undra varför han är så glömsk? KAN det vara (och detta är såklart bara en teori) men KAN det vara för att mamma fortfarande packar hans väska?