helvetelars

Ibland får jag ångest för konstiga saker..
För x antal veckor sedan var jag på en föreläsning med Noor El-refai, ni vet hon komikern? Jag gick ditt och blev rätt besviken, för jag förväntade mig världens skratt-fest, och så visade det sig vara värsta seriösa debatten om feminism. Men hon tog ändå upp en rätt så viktig grej, och det var hur det här med hur tjej- och killgrejer uppmärksammas och uppskattas..

Hon påpekade en grej som jag verkligen håller med om. Det är helt okej att vara tjej och älska att måla naglarna och ta på sig balettkjolen, att jobba för jämställdhet handlar om inte att butcha till alla tjejer och göra dom "manligare" utan snarare att ge tjejer lika mycket cred för sina målade naglar som killarna får för sina mål i fotbollsmatchen; det är lika coolt!

Många av mina polare regaerade på typ samma sätt efter föreläsningen, "guuud, vad jag känner igen mig! Jag var aldrig lika cool som min bror, det var bara han som fick en cool-hetsstämpel för att han spelade fotboll, det var aldrig någon som uppmärksammade och uppskattade mina pärlplattor" osv osv, och så tror jag det är i många familjer..

..men det som ger mig lite ångest är att jag tror att det var exakt tvärtom i min familj. Jag kan inte ens räkna på fingrarna hur många gånger min bror fick stå och frysa i stallet medan jag och min syster red runda på runda i padocken, eller hur många dans-uppvisningar min lillebror genomled (dom var på riktigt typ fem timmar lång, omg!) Och jag kan heller inte räkna på fingrarna hur många tennis-matcher jag och min syster har tittat på, men av en helt annan anledning. Vi har aldrig varit där! Aldrig aldrig aldrig att jag och min syrra blev tvingade med på någon av min brors tennis- eller golfmatcher, men likförbannat satt han där i publiken vareviga sommar och glodde på mediåkra dansare i fula kläder!

Det är ju hemskt! Mina och min systers aktiviteter var alltid viktigare än min brors! Jag kan visserligen säga att jag varit på x antal trombon-uppvisningar, men inte ens hälften så många gitarr-uppvisningar som min bror fick sitta igenom!
Jag känner mig som världens sämsta människa. Varför var min och min syrras aktiviteter alltid viktigare? Bara för att vi var fler? Det är ju förfärligt! Jag kan på riktigt inte ens berätta om min bror är duktig på tennis, jag har aldrig sett honom spela, inte heller kan jag säga om han någonsin vunnit någon match!? Men han kan säkerligen beskriva i detalj hur grym jag och min syster var på att hoppa över hinder med en häst eller göra en dubbelpiruett! Fy för oss!

Jag älskar min familj så besynnerligt mycket, speciellt nu sen jag slipper leva med dom, lite paradoxalt, men så är det! Och från och med nu svär jag att jag alltid ska närvara vid alla min brors matcher och uppvisningar, för det är precis lika coolt och viktigt som mina.
Och bara för att bestryka hur allvarlig jag är kan jag ju skryta lite om att min bror fick 1,4 på högskoleprovet, och han har inte ens fyllt 18! Så grym är han! Och jag vet att jag talar för både mig och min syster när jag säger att vår bror är tuffast och bäst!

Hare Kung

En väldigt bra liten familj!