helvetelars

Okej, nuff with the naturbilder. Let's prata om the real stuff. 

 

Ända sedan jag var liten har jag matats med samma budskap om hur kvinnor ÄR. Vi är dramatiska. Vi är känslosamma och vi överdriver ofta i våra reaktioner. Vi styrs av våra känslor. Och redan som liten gick jag in stenhårt för att inte. vara. så. Jag skulle vara den "softa tjejen" som alltid resonerade logiskt och sällan skapade draman eller "blev sur för ingenting". 

 

Detta resulterade väldigt ofta i att jag tryckte undan känslor, tog mer skit än vad jag skulle och aldrig riktigt sa ifrån. Allt för att jag var så jävla rädd för att bli stämpald som en "dramaqueen som överdriver". 

Och nu är jag trött på det. Ibland känner jag saker. Väldigt ofta faktiskt, känner jag saker. Och jag är trött på att bara för att jag råkar vara tjej så ska dessa känslor inte tas på allvar. De viftas bort, trivialiseras och kallas "överdrivna". 

 

Fanny Åström skriver i ett blogginlägg om det jag pratar om, fast med en bredare vinkling på det. Läs hennes inlägg HÄR för det hon pratar om är superviktigt. 

 

För jag är så himla trött på att ursäkta att jag känner. Få skuldkänslor för att jag känner. Inte ens ta mina egna känslor på allvar längre. Jag menar, ALLA känner. Mer eller mindre. Och när männen "styrs av sina känslor" klappar hela världen i händerna och de får huvudrollen i ALLA filmer. När kvinnor "styrs av sina känslor" är det illa, jobbig, överdrivet och behöver inte tas på så stort allvar.

 

"Nu är hon så där känslosam igen", "Måste du vara så dramatisk?", "Du har ett väldigt häftigt humör", "Har du PMS eller?", "Men gud, varför gråter du NU då?"

 

Jag tror de flesta tjejerna fått någon av de där kommentarerna slängd i ansiktet någon gång, enbart på grund av att vi är tjejer som reagerar på något. Den sista har jag väldigt sällan fått höra, just för att jag väldigt sällan gråter. Men vem vet, kanske hade jag gråtit väldigt mycket oftare och väldigt mycket mer om det inte varför att jag ända sedan barnsbenen fått höra att det är "töntigt" att gråta? 

 

Jag är trött på att inte få reagera. Jag är trött på att mina känslor viftas bort som oviktiga. Jag är trött på att dölja när jag blir ledsen, arg eller upprörd av rädsla för att bli nedklankad på som överdriven eller dramatisk. Jag vill inte höra att jag överdriver längre. Det är såhär jag känner. Punkt. Jag ska inte behöva omskriva mina känslor i logik för att de ska bli verkliga och viktiga.

 

Blir jag ledsen för att du gör si eller så, så blir jag det. Det spelar ingen roll om det finns logik bakom, om du förstår eller inte. Blir jag ledsen så blir jag det, och då SKA du ta det på allvar och vi SKA prata om det. Lösa det. Och det är inte överdrivet, dramatiskt eller PMS. Det är mina känslor. Som jag har av en anledning. Och jag är precis lika soft ändå, med eller utan dom. 

 

Hare Kung