Tisdag - my broken heart
Det här inlägget löper en stor risk att bli väldigt dåligt formulerat och felstavat.
Jag ber om ursäkt för det.
Anledningen är att jag har dygnat. Dygnat har jag gjort på grund av partiarkatet.
Låt mig berätta om min natt.
Efter ett möte i Stockholm hade jag bokat nattåget ner till Lund igen. Jag hatar att åka nattåg, men gör det på grund av att jag måste hinna tillbaka till Lund i tid efter möten som slutar på tok för sent. Jag sover dåligt på nattåg och hade stålsatt mig för en natt med väldigt lite sömn. Hade laddat upp med filmer, en bok och min bästa syster hade köpt en jättelik chokladbiskvi till mig som färdkost.
I Norrköping hoppar dom på. Partiarkatet. Eller tre MFF-supportrar av manligt kön som är på väg ner till Malmö igen efter vad jag tolkar det som en lyckad match. De har sätena runt omkring mig och vi delar nu fyra-säte. De är fulla och högljudda. De plockar fram mer sprit, och nästan direkt riktar det all sin uppmärksamhet mot mig. Vi är en del folk i kupén men jag är den enda tjejen som reser ensam.
I nästan tre timmar efter det får jag utstå kommentarer, de försöker ta på mig, de juckar åt mitt håll, borstar sitt kön med tandborste framför mig (?), de ringer sina kompisar och beskriver mig högljutt i telefonen. De tycker att jag borde värma dom med sin kropp, blir sura på mig och kallar mig "tråkig" när jag inte vill klä på mig deras kläder och de skriker över hela kupén att de får stånd när de ser mig. Dessutom deklarerar de att de är Sverigedemokrater och heilar ogenerat mot en utav familjerna som sitter i kupén.
Jag vänder mig tillslut till tågpersonalen. Jag känner mig otrygg, jag kan absolut inte slappna av för att försöka få den lilla sömn jag hade hoppats på, jag vågar inte ens lämna mitt bagage ensam för att gå på toa.
Tågpersonalen har sett pojkarna hela tiden. De har sett spriten, de har hört oljudet, de har till och med blivit offer för några av kommentarerna själva. De vet vad som pågår.
Men jag förklarar ändå läget. Jag undrar om det finns någon annan ledig plats i hela tåget där jag kan få sitta eftersom killarna är fulla och inte lämnar mig ifred. Kondultören förklarar att enda möjligheten jag har till att byta plats är genom att betala 300 extra kronor.
Enda möjligheten jag har att slippa undan sexuella trakasserier och få lite trygghet är genom att betala.
Samtidigt har en hel tågkupé suttit och lyssnat på hur killarna gett sig på mig om och om igen. En gubbe försökte att hjälpa mig genom att erbjuda sin plats så att han kan sitta bredvid mig istället. Men han fick ett nej och gav upp direkt. Ingen annan säger någonting.
Klockan 02.30 sitter jag på Nässjö station och gråter av trötthet och frustration. Jag letar efter tågkonduktören för att försöka få byta igen, men hittar ingen. När jag kommer tillbaka till kupén byter jag plats ändå. Jag hamnar ett säte bakom dom och blir äntligen lämnad ifred. Runt 04 börjar de däcka, en efter en. Men jag kan aldrig riktigt slappna av, och någon sömn blir det inte.
Nu är jag hemma igen. Har skickat ett långt mail till SJ där jag varken kräver ersättning eller ursäkt. Men jag kräver att de i framtiden kan garantera en trygg och säker åktur för alla tjejer som måste åka ensam.
Om ganska exakt två veckor fyller jag 25. Det betyder att jag har levt ett tag, det betyder att jag har varit med om liknande situationer tidigare. Jag har blivit taffsad på. Jag har fått ord slägda i ansiktet. Killar har tagit sig rätten att kommentera och störa mig fast jag inte vill. Och detta har gett mig skinn på näsan, ge mig en natts sömn och jag kan bortsa av mig det värsta. Men nästa gång sitter kanske någon annan där, någon yngre, någon räddare, någon otryggare. Hur slutar det då?
Det här är patriarkatet. I sin renaste form. Och det är inte ens ovanligt. En del killar blir förvånade när jag berättar vad som hänt. Tjejerna höjer inte ens ögonbrynen. De vet precis.
Det var okej att ge sig på mig därför att jag är tjej, och tjejer behöver man inte visa någon respekt. Det är okej att skita i att jag ber dom sluta. Det är okej att fortsätta fast det syns att jag blir obekväm och arg. Jag var den enda tjejen i kupén som inte åkte med manligt sällskap. Jag var den enda tjejen som åkte ensam. Jag var den enda de gav sig på.
Och det var jag som hade fått betala för att slippa (bokstavligt talat). Jag fick tillslut flytta till ett sämre säte, och idag måste jag jobba till sen eftermiddag, helt förstörd på grund av sömnbrist.
På grund av patriarkatet. På grund av att killar inte lär sig att se tjejer som likställda individer, utan snarare något man kan ha roligt med på fyllan.
Vi kan inte ha det så här. Vi Kan Inte Ha Det Så Här!
Vi måste börja hjälpa varandra. Stå upp för varandra, stå upp för de svagare.
Sluta acceptera när killar beter sig så här. Sluta vifta bort det med att "boys will be boys".
För nu orkar i alla fall inte jag mer.
Får avsluta såhär, för jag är för trött för att göra en mer meningsfull poäng än att jag är trött på det. Jag satt aldrig och skrek och slog igår. Jag gjorde inget galet motstånd. Jag ignorerade dom, bad dom att lägga av och ryckte undan mina ben när de försökte lägga handen där. Men mer än så gjorde jag faktiskt inte. Hade det här varit en våldtäkt hade killarna förmodligen gått fria för att "de inte fattade att jag inte ville" eller något liknande. Det var uppenbart att jag inte ville. Men jag gjorde inte galet motstånd. För jag var trött. Trött på att försvara något självklart: min egen rätt att få vara ifred och bestämma själv.
Och medan ni lyssnar på låten nedanför o sjunger med kan ni ju fundera på när ni senast såg ett tjejgäng ge sig på en ensam och för dom okänd kille på fyllan helt oprovocerat, och sedan fundera på hur många gånger ni sett en kille göra samma sak....
Hare Kung
Kommentarer
Postat av: reb
fy fan
Trackback