helvetelars

Det här med att ha privilegier då. 

 

Jag har väldigt svårt för att avgöra vad jag har fått i livet på grund av hårt slit och vad jag har fått på grund av mina privilegier som vit svensk medelklass-tjej. Det är svårt att se på papper vilka fördelar jag får, svårt att veta när jag någon gång valts före någon annan med exakt samma meriter på grund av mitt utseende, mitt namn eller min läggning. Men jag vet att det är så, och att leva med privilegier innebär att man, medvetet eller omedvetet bidrar till förtryck mot de utan.

 

Jag tycker inte om att känna att jag får fördelar på grund av något som hände av en slump: jag blev vit svensk. Jag är dock kvinna, vilket ger mig en liten erfarenhet av hur det känns att nedvärderas, osynliggöras och förtryckas och det gör mig väldigt illa till mods att jag på andra ställen i samhället är med och bidrar och åker snulskjuts på liknande förtryck. Jag vill inte det, och jag läser mycket, ifrågasätter mig själv och andra ofta, just för att jag vill vara medveten och kunna arbeta mot detta förtryck och för ett mer jämlikt samhälle. Men hur långt är jag egentligen beredd att gå? 

 

Jag vet inte exakt vilka fördelar jag har fått i livet på grund av enbart mitt utseende, mitt namn och min läggning, de är förmodligen många. Men jag vet inte exakt vilka de är eftersom samhället just nu är byggt för mig. Det jag vet är att jag också har kämpat väldigt hårt för att komma dit jag är idag. Och då har jag fortfarande inte kommit särskilt långt. Jag har offrat mycket, slitit väldigt hårt. Jag har offrat stora delar av mitt sociala liv och mitt sociala umgänge för "att lyckas", och jag har även offrat mycket av min egen hälsa av samma skäl. Och jag anser mig fortfarande inte "vara framme". Men gud ska veta att jag har slitit hårt. 

 

Jag pratar väldigt ofta om jämställdhet. Och för mig är det väldigt enkelt att argt ryta till när män ifrågasätter varför de ska ge plats för tjejer på exempelvis en festivalscen när de minsann kämpat väldigt hårt de också för att få stå där. "Ja men det är väl självklart" ryter jag, "tjejerna har väl också kämpat, och de kämpar inte bara för en karriär, utan även mot en struturellt förtryck som kontinuerligt missgynnar dom och släpper fram männen itsället!" "För att bryta ett förtryck måste de förtryckta lyftas fram och ni måste ta ett steg tillbaka, även om ni också kämpat hårt! Det är för den Större Sakens Skull: ett jämställd samhälle!" 

 

Och det gör jag väldigt enkelt. Det är alltid väldigt enkelt att se problemen utanför och slåss mot dom. Men något som är svårare är att titta in. Ifrågasätta sig själv och sitt eget handlande i liknande situationer. 

 

Jag påbörjar snart den långa och tunga resan att börja söka jobb. Om drygt en månad är jag färdigutbildad och ska då påbörja den här resan som sägs vara allt annat än enkelt. Det är jag mot alla andra arbetssökande och vi slåss om samma sak: Det Där Jobbet. 

Jag vet att jag har slitit. Jag vet att jag förtjänar ett jobb, och jag vet att jag är duktig på det jag gör. Men det jag också vet är att bredvid mig sitter det kanske någon som söker exakt samma jobb, som också förtjänar det, och som förutom hårt slit även fått utstå och påverkas av förtryck som jag aldrig behövt slåss mot. Vi är två likvärdiga människor med olika förutsättning, som söker samma jobb. Vi vill båda ha det. Vi har båda kämpat hårt. Skillnaden är, att förutom det här jobbet har jag med största sannolikhet fler andra jobb-chanser än min "motståndare", på grund av min hudfärg, etnicitet och läggning. Skulle jag då vika mig för den Större Sakens Skull? Ger jag upp mitt drömjobb, min chans till anställning och ekonomiskt trygghet om det tar bort ett privilegiat motstånd för den som inte har något, vilket därigenom kanske underlättar för någon som inte spelar med samma förutsättningar för att få det hen förtjänar i samma spel?

 

Tackar jag nej till ett lägenhetserbjudande om jag vet att den erbjöds till mig framför någon med liknande meriter/förutsättningar, enbart på grund av att hen hade "konstigare" namn, när vi båda är i stort behov av boende? 

 

Hur långt är jag, personligen, beredd att gå i ett försök att eliminera de privilegier som grundar sig på slumpmässiga och okontrollerbara faktorer? Är jag beredd att tacka nej till mitt drömjobb? Till en lägenhet? Till dagisplats för mina barn? 

 

Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas att jag är det. För i det här äckliga samhället som vi lever i kommer jag alltid att få en andra chans, medan någon annan inte ens får en första. 

 

Hare Kung