helvetelars

 

Tänkte skriva lite om en rätt fräck demonstration jag var på igår. Förutom att det var min största demonstration någonsin (visade sig även vara Malmös största sen) så var det även mest antal timmar jag i rad spenderat utomhus det här året. Fan vad jag frös, men det var väldigt värt det. 

 

Det var fint att se hur många som faktiskt orkade ta sig ut på gatorna igår för att markera. Vanligvis tycker jag att man kan känna igen vänstermänniskor på mycket snack, lite verkstad och väldigt hippa kläder, men igår gick de faktiskt en promenad från Möllan ner till Gustaf Adolfs Torg och tillbaka och skrek åt nazister att hålla sig borta. För en gång skull var det fler än bara en handfull människor som ville ta kampen, i alla fall för några timmar. (För jag hoppas inte att alla kom för Looptroops skull!) 

 

Jag fick frågan av en kompis om jag inte tycker att det känns lite meningslöst med demonstrationer. Att inget liksom förändras egentligen ändå. Och till viss del kan jag hålla med. Trots att 10 000 personer skrek sig hesa igår, stod sju personer från Svenskarnas Parti och solidaritets-demonstrerade för den häktade mordmisstänkta. Trots att 1 200 personer stod med näven i luften förra lördagen, misshandlades en kille i Täby en vecka senare efter att ha plockat ner nazistisk proaganda från en pub. Så varför  stod jag utomhus i fem timmar i söndags, i blåst, kyla och regn och alldeles för dåliga skor? 

 

I min värld demonstrerar jag inte mot någon. Jag demonstrerar med alla. Det kan kännas rätt hopplöst att tänka på hur Sverigedemokraterna växer sig större och större, hur nazismen breder ut sig över Europa och hur en kille, med samma värderingar som jag, nästan blev mördad av en nazist på grund av dom förra helgen. Och då kan det kännas ganska skönt att stå bland tio tusen människor, en regning söndag och inse att alla här håller med mig. Alla här har min rygg och alla här stöttar mig i min kamp, likt jag stöttar dom. Så även om inga nazister hör, även om vi inte skrämmer bort någon med våra ramsor, så stärker vi i alla fall varandra och oss själva med vår gemenskap. Vi mobiliserar oss, hittar varandra och kommer varandra närmare, så att vi alla kan gå hem med ny energi efteråt och fortsätta med våra egna individuella kamper. Och vi kan inspirera fler att engagera sig.

 

Och även om vi inte skrämde iväg någon igår, även om vi inte förändrade något just igår, så förändrades något inom mig, och förmodligen inom många fler. Vetskapen om hur många vi är som står emot, och vetskapen om vad som hänt om vi inte stått emot förändrar oss. Och det är den förädningen som är den viktigaste. Vi är bara starka tillsammans. 

 

Hare Kung