helvetelars

Precis när man trodde att all energi tagit slut. När man förbrukat sina reserver, inte ens ångan finns kvar. 

Huvudvärken öronbedövande. Benen som inte längre bär. Bakom ligger en 62 timmars arbetsvecka, framför ligger en ny. Man tror att man inte längre har något kvar att ge, och framför allt känns det som att det inte längre är värt det. Inte värt tröttheten. Inte värt hungern. Inte värt försummandet av vänner och kärleken. 

 

Precis då, när man är på väg att kapitulera, kasta in handduken och ge upp. Precis då kommer det där mailet som påminner mig om varför jag gör det här. Som ger tröttheten en mening, som övertygar mig om att jag kommer resa mig upp imorgon igen. Och fortsätta. Mailet kommer, som gör mödan värt. 

 

Jag påminns om hur allt startade, ur frustration och en vilja att förändra. 

Jag påminns om hur viktigt det fortfarande är idag, 2014, att skapa normfria platser där människor kan mötas utan att behöva placeras i fack, försvara sin identitet, förklara eller förneka. 

Jag påminns om den glädje jag har bevittnat, den frihet jag har fått se. 

Och jag påminns om varför vi måste fortsätta. Och att det är mödan värt.