helvetelars

Sociala medier svämmar över. ALLA har världens bästa mamma. ALLA älskar sina mammor, och ALLA har som ambition att bli just precis som sina mammor när de växer upp. Fint. 

 

Kan dock inte slå bort den lilla tanken på att all kärlek till sina föräldrar enbart är ett symptom av stockholmssyndomet...........

 

Jag har också en mamma. Jag ska alldeles strax träffa henne, och vi ska åka och handla. Och så tittar jag på alla som skriver på sociala medier. Hur de har sina mammor som förebilder. Hur de vill växa upp och bli precis som sina mammor. Och så tänker jag på förhållandet till min egen mamma. Och jag tänker att jag nog inte vill bli som henne, trots allt. 

 

Just nu idag, skulle jag nog beskriva min mamma som den viktigaste personen i mitt liv. Jag är 25 år gammal och fortfarande beroende av min mamma. Kanske inte längre ekonomiskt eller materiellt beroende. Men känslomässigt beroende är jag definitivt. Jag behöver henne i mitt liv, och min värld hade gått under om hon försvann. Men jag vill nog ändå inte bli som henne när jag blir stor. 

 

Min mamma är bra, på väldigt många olika sätt. Hon är klok. Hon är allmänbildad. Hon är omhändertagande, och hon bryr sig om andra, kanske lite för mycket ibland för sitt eget bästa. Hon sätter alltid någon annan, och framför allt sina barn först. Min mamma tycker om att fixa och dona. Även om hon säger att hon längtar efter att ta det lugnt hade hon inte stått ut en dag med att göra ingenting. Hon gillar att vara effektiv, att ta bussen när man kan komma fram snabbare på cykel finns inte på kartan, till exempel. Hon gillar att skriva listor, se saker svart på vitt och vara informerad innan hon gör ett val, vilket val det än är. Hon gillar att vara aktiv, åka skidor, träna och uppleva nya saker. När hon födde fram två soldyrkande döttrar som bara såg strand och solbränna när hon såg nya byggnader och spännande museer tror jag att hon i smyg knöt sin näve i fickan. Hon gillar att vara förberedd, och packar hellre för lite än för mycket inför en resa. Och hon ställer alltid upp. Alltid. 

 

Jag värdesätter mycket av det jag fått från min mamma, både genetiskt och socialt. Men vi är också väldigt olika. Och det är vi för att vi har växt upp i olika kontexter, med olika människor och i olika situationer. Hon har lärt mig, både hur jag vill vara, men också hur jag inte vill vara. För jag vill nog trots allt inte bli exakt som henne när jag blir stor. Jag vill ta med mig det hon har lärt mig, jag vill utnyttja och använda det jag har fått av henne som är bra, och jag vill förändra det jag har fått som är sämre. Och sen vill jag bli min egen person. Som gör egna val, kanske helt olika de hon har gjort. Jag vill ha mina egna misslyckanden, och min egen framgång. 

 

Jag vill alltid gå min egen väg. Och det gör jag också. Ibland vet jag att jag svängt av fast min mamma stått och bestämt pekat rakt fram. För det är så jag vill leva. På mitt eget sätt. Men min mamma kommer alltid att vara den som började bygga på min väg. Hon kommer alltid vara den som höll mig i handen när något var läskigt, försökte bromsa när det gick för fort, hejjade på när det gick långsamt och log när det gick bra. I varje val jag gjort har hon funnits som mot- eller medpol. Och jag kommer alltid att älska henne, respektera henne och beundra henne för de val hon har gjort, även om jag inte alltid håller med. 

 

Så nej. Jag vill nog inte bli som min mamma ändå. Men jag vill ha henne med mig, när jag blir min egen person. För jag litar på henne. Och jag behöver henne. Och framför allt så älskar jag henne. 

 

Och det hoppar jag att hon vet! 

 

Hare Kung