helvetelars

Idag var jag på mitt första polisförhör någonsin. 

Ni tre som läser kan dock vara lugna. Jag har inte gjort något dumt. Andas. 

 

Jag visste inte ens att jag skulle dit på förhör. Jag trodde bara att jag skulle dit och hämta lite grejer som någon snodde från mig dagen innan. Men det visade sig att de var tvugna att förhöra mig istället för att ge mig mina saker. 

 

Såhär var det. Imorse vaknade jag till ett sms, där en poliskonstapel vid namn Max meddelade att de hade gripit den person som kvällen innan snott min plånbok. Eftersom jag inte ens noterat att jag saknade min plånbok blev det lite av en dubbelöverraskning där på morgonkvisten. Men den var alltså borta, och nu fanns delar av innehållet hos polisen. Jag kunde komma förbi under förmiddagen och hämta grejerna. 

 

Sagt och gjort cyklade jag ner till polisstationen vid lunch för att hämta mina grejer. Men det visade sig att de inte kunde ge mina grejer till mig just nu, och de var i stället tvugna att förhöra mig. Jag fick berätta om min kväll. Hur jag och min pojkvän ätit mat ute, och sedan begett oss till Scandic Star för att kolla på Intresseklubben. Jag berättade om personen som slagit sig ner bredvid oss på restaurangen utan att beställa, och jag berättade om alla de människor som strömmade in på inspelningen. Och jag berättade att jag inte visste när plånboken kunde ha blivit tagen. Men sista gången jag använde den var på restaurangen. 

 

Tydligen stämmde signalementet på personen som inte beställde något in på den personen de gripit under natten. Och det högg till i hjärtat. Nu skulle den här personen straffas. För vad? 

 

Människan har gjort upp regler som alla måste följa. Vi har bestämt att vissa personer är goda, och vissa är onda. Och de goda får lov att straffa de onda, när de gör något dumt. Det har vi bestämt. Vi har till och med gett de här goda människorna våldsmonopol. De får bruka våld för att straffa de onda. Det har vi människor bestämt, att så ska det vara. Det är så det som är rätt. 

 

Men det kändes ändå konstigt, och jobbigt, att jag, som har det så bra ska straffa någon som har det sämre, för att denne tagit något från mig som jag inte ens behöver, och som jag dessutom kommer att få tillbaka. Det kommer bli lite knepigt för mig att åka och hälsa på mina vänner i Malmö i helgen, för jag har inga pengar. Men det är ungefär så mycket jag kommer att straffas. Men du, du som tog min plånbok för att du behöver pengar, du kommer att straffas så grymt mycket mer. När jag ringde för att spärra mitt kort hoppades jag nästan att du skulle hunnit ta ut i alla fall några hundralappar. Visst, jag har slitit för de där hundralapparna, men jag har fler hemma, och jag har förmodligen fler än du ändå. 

 

Det finns idioter som gör dumma saker för att de vill. Till exmpel Sverigedemokrater och våldtäcksmän. Men när det kommer till småstölder. Jag tror inte det handlar om onda människor. Jag tror inte det handlar om människor som vill sno andras saker. Jag tror det handlar om människor som har det så pass svårt att de känner att de MÅSTE sno, för att klara sig. Är det verkligen dessa människor som ska straffas? 

 

Men när vissa har det så himla bra, medan andra har det så otroligt dåligt, har jag svårt att förstå varför inte vi som har det bra kan dela med oss? Tillhör inte hela världen alla, från första början egentligen? 

 

Jag hoppas att du klarar dig. Jag hoppas att allt blir bra. 

Jag bryr mig inte om att du tog min plånbok. Du förstörde ingenting för mig. 

Och jag väljer att tro att du är en god människa. 

Hare Kung