helvetelars

Jag antar att man har kommit in i den åldern där alla nya människor man träffat har något slags bagage med sig.
Vare sig det gamla flickvänner eller strul, gamla konstiga kompisar och annorlunda minnen. Men alla har det.
Saker bakom sig, som man helt enkelt får finna sig i.
Man får andas och inse. Personen framför dig, som du älskar mest i hela världen, har älskat någon före dig. Kanske fler. Har haft bästa kompisar före dig, har upplevt skit roliga saker före dig. Kanske redan upplevt det roligaste i hela deras liv, innan du kom.
Och det får man finna sig i. Lika mycket bagage som du har, lika mycket gamalt liv och gamla minnen och gamla flammor som du går och släpar på, släpar säkerligen din nyfunna vän också på.
Vissa saker gör ont. Vissa saker är skit samma. Vissa saker är roliga att höra om, vissa vill man inte ens ta upp, bara låtsas att de aldrig har hänt. Vissa saker kan man vinna på, vissa förlora.

Extra ont kan det dock göra när gamalt bagage dyker upp, och gör sig påmint. Måste det vara så?
Kan inte allt gammalt, alla gamla flammor bara flytta långt långt bort så fort de har paserat bäst före datumet?
Varför kan det inte vara så?
Varför måste dom bita sig fast, dyka upp igen, förstöra? Jävla idioter.
Okey, jag tror jag tappar ämnet här lite. Men iallafall.
Lite trist vardagsfilosofi från mig medan maten är på väg.

Imorgon har jag filosofiprov om språk. Hur trist kan det bli på en skala ett till tio?
Skolan är trist. Ju närmare man kommer slutet, desto långsammare går det. Faktiskt. Den här veckan känns som en evighet. Den har varit en evighet. Och det är fortfarande bara onsdag.
Idag har jag verkligen inte gjort någonting. Det är det som är charmen med att gå media på vipan. Jag kommer till skolan klockan tio. Gör absolut ingenting i tre timmar, och går hem kvart i ett. Fortfarande utan att ha gjort ett skit.
Och jag har fått giltig närvaro, jag kommer, precis som alla andra som har suttit i skolan och kämpat i sju timmar, att få min lön för mödan, studiebidraget i slutet av varje månad. Och jag har inte gjort någonting. Bwaha!

Det luktar tacos nerifrån köket. Det är skitbajsmat.
Ikväll är det Grays. Efter att ha missat Heros typ tre gånger i rad har jag, tro det eller ej, tappat min gnista. Grays har fångat mig. Det var kanske efter det avsnittet där Meredith nästan dog och jag bölade ögonen ur mig i en timme, som jag har såld. Jag vet inte.
Men ikväll blir det Grays iallafall. Tro bara inte att jag har släppt Heros för det. Det är fortfarande maraton på lördag, och sen hra jo Ronja dom övriga avsnitten :)

Nu ska jag gå och dö.
Hare Kung.

Right now,
He's probably slow dancing with a bleach blonde tramp
And she's probably getting frisky
Right now,
He's probably buying her some fruity little drink
'Cause she can't shoot whiskey
Right now,
He's probably up behind her with a pool stick showing
Her how to shoot a combo
And he don't know...

I dug my key into the side of his pretty little suped up four wheel drive
Carved my name into his leather seats
Took a Louisville slugger to both headlights
Slashed a hole in all four tires
Maybe next time he'll think before he cheats

Right now,
She's probably up singing some white trash version of Shania karaoke
Right now,
She's probably saying I'm drunk and he's thinking that he's gonna get lucky
Right now,
He's probably dabbing on three dollars worth of that bathroom polo
Oh, and he don't know...

That I dug my key into the side
Of his pretty little suped up four wheel drive
Carved my name into his leather seats
Took a Louisville slugger to both headlights
Slashed a hole in all four tires
Maybe next time he'll think before he cheats

I mighta saved a little trouble for the next girl
'Cause the next time that he cheats
Oh, you know it won't be on me
No, not on me

'Cause I dug my key into the side
Of his pretty little suped up four wheel drive
Carved my name into his leather seats
Took a Louisville slugger to both headlights
Slashed a hole in all four tires
Maybe next time he'll think before he cheats

Oh maybe next time he'll think before he cheats
Oh before he cheats
Oh...

Carrie Underwood - Befor he cheats


Tänk att det kan göra så ont.
Jag vill bara glömma. Bara dö. Bara gå härifrån.
Hejdå.

Det är nu fastställt, min franska fotograf är en snuskhummer. Likaså är typ hälften av jordens befolkning. 

Äntligen, min franska fotograf is back, och jag behöver inte sitta som ett stort frågetecken varje gång bloggen behöver en uppdatering.
För att hoppa rakt på det, så håller jag med min franska fotograf till punkt och prickar. HÖSTEN SUGER.
För det första, så fyller alla år, utom jag. Vilket är rätt trist. Jag menar, hur kul är det att gå runt i affärer en hel höst och höra komentarer som;
"Åh, va fin. Synd att jag inte har råd, äh skit samma, den ska jag önska mig i födelsedagspresent!"
eller..
"Vill inte du följa med mig till typ Lunds dyraste affär, för jag fick present kort där på min födelsedag!"
Det suger. Kul för alla andra, absolut. Inte lika kul för mig. Jag måste skaffa mig mer kompisar som fyller år på våren. Då har jag iallafall någon att ha födelsedagsfest med.

För det andra, hur kul är det egentligen att behöva vakna varje morgon, när det är helt kolsvart ute, och sätta sig på cykeln, i ur och skur och dimma och fuktig luft och cykla till skolan. Vara i skolan, när det är NATT? Jag hatar det.
Dessutom. Jag har sagt det förr, men det tåls att sägas igen. Vinterjacka är det fulaste plagget som någonsin har skapats. Finns det något otympligare och klumpigare än alla dessa stora, feta vinterjackorna som man måste ha på sig för att inte frysa ihjäl?
Det suger. Inte ens i våra skåp får man plats med den. Så stor och äcklig är den. Skit höst.
Dessutom blir det blött och äckligt ute. Man blir blöt genom skorna, det blåser och vädret suger något så fruktansvärt. Det finns absolut inget mysigt what so ever med hösten. Bara skit och blöta löv som fastnar under skorna.
Och på allt detta, på stora vinterjackor, blöta löv och mörka mornar, så blir man deprimerad. Man blir trött, för det känns aldrig som att man får sova ut ordentligt när man vaknar mitt i natten varje morgon, och allt är äckligt. Inte konstigt att man inte är så pepp på livet när det regnar och är kallt och mörkt hela tiden.

Man får försöka fylla sin fritid med så mycket so möjligt (oh, vilken smidig övergång till fråga numemr två, om vad jag gör på min fritid!)
När jag var liten var jag ett sånt där barn som hade jävligt många järn i elden. Jag har nog i stort sett testat på allt.
Just nu gör jag ingenting. Jag samlar inte på något länge, även om jag envist håller fast i min bokmärkssamling i hopp om att det ska bli värt något någon gång i framtiden.
Jag har inga fritidsintressen, typ någon aktivitet en gång i veckan. Jag bara går och drar där hemma. Tittar på Vänner och blir jätte besviken när det är repris av det programet jag såg igår. Går ut med min hund. (okey, där ljög jag, det gör jag nästan aldrig!) Träffar människor på olilka ställen. Cyklar upp till Gerda och svettas på något vidrigt GymppaStång-pass för att inte säcka ihop totalt. Och sen sover jag. Och äter. Slut, ungefär.
När jag inte sitter vid datorn och hoppas att jag ska upptäcka något nytt. Så ser min fritid ut, typ. Jag socialiserar mig alldeles för lite med mysiga fikor, biobesök och långa promenader med vänner jag inte träffat på länge.
Just nu, iförsig övningskör jag lite. Riktigt tråkigt. Jobbar gör jag inte heller. Vilket jag kanske borde iförsig.
Ja, livet kan inte alltid vara as ballt, och speciellt inte på hösten.

Just nu sitter jag i skolan, för den nyfikne. Klockan är inte ens nio, och min uppgift är, ja att göra ingenting.
Tur att mina vänner är här...... Det var ett skämt. Dom är inte här.
Livet är underbart ibland.

Hare Kung!

That's how much I love you
And I can't stand ya
Must everything you do
make me wanna smile
Can I not like it for awhile
No..

but you won't let me
You upset me
then you kiss my lips
All of a sudden I forget
that I was upset
Can't remember what you did

But I hate it

You know exactly what to do
So that I can't stay mad at you
For too long, that's wrong

But I hate it
You know exactly how to touch
So that I don't wanna fuss and fight no more
So I despise that I adore you

And I hate how much I love you boy
I can't stand how much I need you (I need you)
And I hate how much I love you boy
But I just can't let you go
And I hate that I love you so..

And you completely know the power that you have
The only one that makes me laugh

Sad and it's not fair how you take advantage of the fact that I
Love you beyond the reason why
And it just ain't right

And I hate how much I love you
I can't stand how much I need you
And I hate how much I love you
But I just can't let you go
And I hate that I love you so

One of these days maybe your magic won't affect me
And your kiss won't make me weak
But no one in this world knows me the way you know me
So you'll probably always have a spell on me.. 

That's how much I love you
How much I need you
That's how much I need you
That's how much I love you
That's how much I need you

And I hate that I love you so.. so..

Äntligen fredag, och även om jag bara har gått två dagar i skolan den här veckan, är jag helt slut.
Skolan suger verkligen ut de få krafterna man har. Helt sjukt.
Körde ett satsigt gympa med stång pass på gympan idag. Svettigt och rätt tråkigt faktiskt. 
 
Fick en väldigt söt liten komentar av Katrin för några inlägg sedan. Trotts att jag har hört historien fler gånger, blev jag ändå lite rörd. Bara för att hon är så söt, och jag inte har träffat henne på jättelänge, måste jag publicera hennes komentar, så att ingen missar den. (såhär bra är jag!)

Konversationen mellan Katrin och kuratorn ägde rum efter att jag slutat på Spyken.

Katrin säger:
hej du. synd att du inte är kvar på spyken ändå. jag gick till kuratorn för jag var ledsen på hösten. såhär löd samtalet:
Kurator: Du ser ledsen ut. Är du ensam?
Katrin: Ja ganska ensam här.
Kurator: Har du inga kompisar här på spyken?
Katrin: Jo jag hade en. Men hon har bytat. BUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHUHU(snorig gråt i minst 15 minuter)

Hon är så kär :)
Och då kan vi ju helt enkelt hoppa in på min franska fotografs nya frågor.
Nyfiken kan man ju alltid vara på Vipan och min klass. Och mediaprogrammet överhuvudtaget.
Om man vjer medieprogramet, har man i stort sett ingen framtid. Efter gymnasiet hittar ni oss bakom disken på Mc Donalds, som tågbanearbetare eller parkskötare. Men kul har vi iallafall under tiden. Och än har jag inte slutat, så än ska jag inte klaga.
Jag har inriktning TEXT, surprise. Och annars kan man även välja Rörilg Bild (film) Expo (man bygger saker) Graf (datorer) och Foto. Dessutom läser jag också en Ljudkurs. Skit tråkigt, för den som undrar.

Eftersom jag inte har någon framtid har jag heller inte planerat någon. Hurvida jag duger till något annat eller inte, vet jag just inte eftersom jag inte har provat på något annat. En sak vet jag dock, jag duger inte till att bli någon teaterestetare. Och det är jag jävligt nöjd med.
Och med provat något annat menar jag såklart att jag inte har gått någon annan linje. Hotell och Restaurant hade jag aldrig klarat, eftersom jag är fruktansvärt dålig på att laga mat (men desto bättre på att äta den..)
Natur kan vi fet-glömma. Är det något jag är kass på så är det matte (och då tog jag ändå på mig en frivillig Matte B kurs! Lite stake finns det ändå i mig trotts allt!) Alla naturämnen kan vi glömma.
Samhäll hade väl kanske funkat iförsig, om det inte hade varit så att jag var så förbannat skoltrött att jag inte pallade hundra läxor och prov i veckan. Det får jag säkert sota för länge fram i livet. Men det tar vi då.
På Handelsprogramet vet jag inte ens vad dom gör. Jag är rätt klumpig, så friöst går också bort.
Omvårdnad och Barn och Fritid hade väl också funkat. Jag är rätt bra på att hjälpa andra har jag hört. Undra varför jag inte valde det? (hrm!)
Och när det kommer till Teknik, El och Byggprogrammen, så har vi ju redan varit där en gång innan. Jag kan inte bygga saker. Jag kan inte laga saker. Jag kan inte fixa saker. Det funkar inte.
Har jag missat något? Ja, idrottsprogramet. Ja, det säger väl sig själft. Ser jag ut som en sportig typ?
Och musikprogrammet, nja. Skulle inte tro det va. Ni ska höra mig i duschen. HA HA HA.
Bild? NEJ.
Så kanske egentligen. Jag kanske inte duger till något annat. =)

Och det är med intimrakning? Hur vanligt det är.. hur ska jag kunna veta det? Jag går i en klass där alla tjejer, UTOM jag och Ronja, rusar till dom privata duscharna. Jag och Ronja delar dusch, och den enda konversationen om rakning vi har lyder väl typ,
-Shit va länge sen det var jag rakade min uner armarna
-Min stubb kliar när jag sitter ner, så jävla jobbigt
-Jag måste raka benen, äh skit samma!

ungefär. :)

Hare Kung!

Min franska fotograf är nöjd med mina svar, och det är ju bra.
Jag kan dessutom berätta, att tack vare min franska fotograf, har mina läsare ökat med fyra läsare. Applåder! :)

Jag är ledig idag igen, och min förkylning har fortfarande inte gett sig.
Har spenderat hela dagen med att försöka eliminera min påstådda likhet med Filippa Bark, och istället försöka se ut mer som Rihanna, eller någon annan snygging. Hurvida jag har lyckats eller inte, återstår väl att se, när skolkatalogen kommer efter jul någon gång.
Det här med skolkatalogen, och skolfoto, och offentliga foton överhuvudtaget är något som ger mig rysningar över hela kroppen. Jag har inget emot att bli fotograferad, så länge jag själv har kontroll över fotografierna som tas. Jag vill kunna rycka kameran hur handen på fotografen och radera alla bilder på mig själv jag inte vill att omvärlden ska se. Eller själv få sitta hemma och mixrta med potentiella bra foton av mig själv, så att de ser bättre ut. Tänk om man hade kunnat se bra ut på vartenda foto! Men så är det tyvärr inte. Inte för någon, tror jag. Rihanna ser säkert cp ut på något foto.
Men skolfotot är något alldeles extra. För där kan hela Lunds gymnasieelever sitta och titta på det.
Tur att man går på Vipan. Förhoppningsvis är det väl ingen som orkar bläddra så långt bak i katalogen.

Nu till något annat. Min franska fotograf undrar lite om min nuvarande klass, och det ska jag berätta.
Vi är 17 i min klass. Mp3B. Från början var vi många fler, men sedan vi började för snart tre år sedan, har 12 stycken hoppat av, av olika anledningar. Jag är den enda som har kommit ny. Det kan ju också diskuteras. Är vi verkligen en så bra klass som jag vill få det att låta? Och självklart är vi inte det.
Men vi är precis som vilken annan klass som helst, skulle jag tro. Vi har pluggisarna, vi har dom som inte bryr sig ett skit om skolan. Och vi har dom mitt emellan.
Jag har tyvärr inget foto på vår klass, vilket är synd kanske. Heller vill jag inte börja berätta om alla i vår klass, eftersom jag inte gillar att komma på fel fot med människor, och speciellt inte människor jag träffar varje dag.
Ur det kan vi också läsa att i min klass finns det både människor jag hatar, och älskar. Det finns människor jag aldrig skulle vilja jobba tillsammans med, eller som jag aldrig ens skulle tänka tanken på att umgås med på min fritid. Men det finns också människor jag gärna skulle vilja lära känna bättre.
För nej, jag känner inte alla i min klass. Inte på långa vägar.
Det är väl där min nuvarande klass skiljer sig mot min gundskoleklass. I min grundskoleklass kände alla varandra. Vi växte upp tillsammans, och vi formade varandra.
I min gymnasieklass kom alla redan formade. Från helt olika liv och bakgrnden, trycktes vi ihop till Mp1b. Men vi klarade det. Tror jag. De flesta kommer till skolan iallafall, så ingen borde väl hata skolan och klassen sådär jätte mycket.
Nej, vi klara oss nog ganska bra. Och om inte, så är det ju faktiskt bara en och en halv termin kvar. We can do it!

Och så nu till någo helt annat. Oralsex.
Enligt min franska fotograf tycker tydligen franska kvinnor att det är helt vidrigt att ge oralsex medan fanska killar inte har något emot det alls. Det ska tydligen ha något med urin att göra.
Jag vet inte riktigt vad min franska forograf vill ha ut av att jag berättar om mina personliga erfarenheter, faktiskt. Och jag vet inte vad mina andra 15 läsare får ut av det heller.
Det finns gränser för hur man får fläka ut sig på internett, och präktig som jag är, går min gräns här. Tyvärr världen.
Men för att inte göra er allt för besvikna, har jag inget emot att diskutera det lite lätt.
Jag kan ju iallafall erkänna att jag aldrig har blivit slickad av någon fransman, så jag vet inte om det är någon skillnad.
Jag har många tjejkompisar som tycker det är jätte roligt att ge oralsex. Ja, roligt. Inte sexigt, men roligt. Och jag har tjejerkompisar som tycker det är det vidrigaste som finns och som till varje pris vill undvika det. Hurvida det sedan har något med urin att göra eller inte, vet jag inte. Urin sägs ju vara någon väldigt rent egentligen. Och drickbart, hur svinigt det än låter.
Sen har jag tjejkompisar som inte bryr sig överhuvudtaget. Som mest gör det för att deras killar vill det, och dom inte lider av att göra det heller.
Likadant som att jag har tjejkompisar som äcklas av att bli slickade, har jag tjejkompisar som tycker att det är det bästa som finns.
Jag kan ju också tillägga att jag känner killar som inte tycker att det är något speciellt att bli avsugen, likadant som jag känner killar som bara några sekunder in i akten tycker ner tjejens huvud för att hon ska få göra jobbet.
Personligen, så låter jag mina läsare få spekulera vad jag tycker. Använder jag min dildo? Tycker jag om att ge och få oralsex?
Jag kanse bode göra en quiz?

Och är det så att ni är i helt desperat behov av att få veta vad jag verkligen tycker, så är det väl bara att charma mig till den grad att jag faller pladask för er. Då kan ni säkert få veta ett och annat.
Men det blir säkert ingen lätt match, eftersom jag redan har en man som charmar mig och gör mig knäsvag så gott som varenda dag. :)

Förmodligen har jag inte tillfredställt min franska fotograf ens lite med mitt sista svar, men tyvärr, that's it.
Men du får gärna fortsätta leverera frågor, om du har lust. Vem vet, tillslut kanske jag släpper till och berättar något riktigt smaskigt. Den som väntar på något gott, du vet! :)

Hare Kung!

Min franska fotograf is on it. Sjukt ball. Så här mycket, och så här friskt har jag nog inte bloggat på mycket längre.
Undra om jag har vunnit några läsare än, det har jag faktiskt inte kollat upp.
Jaja, det återstår att se.

Min sjukdom blir bara värre och värre. Eller kanske inte egntligen, men jag lider mer och mer.
Och idag måste jag pallra mig upp till stan för att handla en present till min bror som fyller år på fredag. Jag har det inte lätt alltså.
Har bara suttit framför datorn hela dagen. Till och med glömt bort att äta lunch. Jobbigt läge. Vi har aldrig någon god lunch hemma. Och i skolan fick dom chickenbits dom jävlarna.

Iallafall, om jag skulle börja med dagens frågor från min franska fotograf. Jag har iförsig inte fått riktigt klar för mig hurvuda han/hon är nöjd med mina svar eller inte, men jag fortsätter ju att få frågor, så jag antar att jag tillfredsställer någolunda iallafall.
Okey, dåså.
Min första fråga att besvara är en sjukt klurig måste jag säga. Frågan lyder, Vad är det bästa som har hänt dig?
Och jag menar herregud, jag har verkligen ingen aning. Jag minns gånger då jag har varit extra glad. Som tex när jag fick vara med i julshowen på crazy feet första gången och jag blev så lycklig när min mamma ringde och berättade att jag sprang och skrek hela vägen hem. Tänk vad tiderna förändras.
Jag minns också hur glad jag blev när mina nya klasskamrater, (Emmelinda, Ronja och Annika) kom och tittade på mig när jag var med i en Halloweenshow, efter att vi bara känt varandra i en vecka. Då blev jag as glad, för jag hade legat typ på botten genom hela min gymnasietid, och sen plötsligt hade jag äntligen vänner.
Bara hela grejen av att få byta från Spyken till Vipan, har nog varit en utav de få grejerna som blivit de bästa som kunde ha hänt. Det bytet är jag fruktansvärt glad att jag gjorde.
Annars är det sjukt svårt faktiskt.

Jag fortsätter med nästa fråga, för jag kommer faktiskt inte längre än så på den frågan.
Nästa fråga handlar om min grundskoletid. Innan jag börjar besvara frågorna kan jag ju köra lite snabb bakgrundsfakta för den nyfikne.
Jag har gått på tre olika gundskolor. Palettskolan i Lund, Vallatorpsskolan i Sthlm och Svaneskolan i Lund.
På Palettskolan gick jag i klass 1-6a. Vi gick i samma klass hela tiden och tillslut hade vi i klassen typ växt ihop så mycket mycket att vi inte ville splittras när vi sedan efter sexan flyttades till Svaneskolan och blev 7-9a.
På Vallatorpskolan gick jag bara i ett par få månader i början av sexan, när min familj gjorde ett litet snedsteg och trodde att livet skulle bli lättare om vi flyttade till Sthlm. Men det blev det inte, den trippen slutade i en skiljsmässa, och vi flyttade ner till Lund igen. Men jag fick iallafall mycket fina vänner i Sthlm som jag fortfarande försöker hålla kontakten med.

Iallafall. Svaneskolan-tiden är väl den tiden som ligger mig varmast om hjärtat. Det var där allt hände. Där alla fanns. Jag minns hur jag och min vän Katrin brukade och sitta och smygröka i en portuppgång och hata hela Svane och strö rosenblad över gymnasiets förlovade tid, och vi längtade verkligen ihjäl oss.
Jag gillade grundskolan. Iallafall funkade det för mig.
Gymnasiet gillar jag också, men jag saknar Svaneskolan, det gör jag. Mer än vad jag trodde. Och det vet jag att Katrin också gör. Gud vad man trodde att allt skulle vara annorlunda.
Vi trodde att vi var så små, som skulle bli så stora. Men jag har fan inte växt en sentimeter, någonstans.
Nej, grundskolan i all ära. Jag kan sakna min klass, tryggheten efter nio år tillsammans. Jag kan sakna vissa lärare, kan sakna cafeterian, och att allt var så litet att man kände alla. Känslan av att vara störst och populärast på hela skolan.
Men gymnasiet är faktiskt bättre på många sätt. Nu gör jag vad jag själv vill. Jag är större och klokare, (det är jag faktiskt, jag lovar) Jag går i en klass där många delar mina intressen, och jag har lärt känna så fruktansvärt mycket nya människor. Så ja klagar inte.

Så, hoppas det var svar nog. Kan ju berätta att vi ska ta skolfoto imorgon. Det enda som är bra med att vi tar det klockan två på en ledig dag, är att jag har hela dagen på mig att gå igenom min garderob efter snygga kläder, och jag har fixamigg Filippa Bark går i flera timmar.
Jag har nog aldrig blivit riktigt nöjd med mina skolfoton. Jag hoppas på detta. Det sista någonsin.

Nu ska jag till stan och träffa Emmelinda. Vi ska shoppa =)
Hare Kung!

Jag har fått ännu mer tips på saker att skriva, av samma person iförsig, men ändå.
Alltid lika spännande.

Måste, innan jag böjar svara på frågor, gnälla yttepyttelite, för jag har blivit sjukt. Skit jobbigt. Typiskt att man blir det nu också, exakt just nu, när vi är lediga i tre dagar. Herregud.
Har bara lega hemma och tittat på Parlamentet samlings DVD och ätit smörpopcorn hela dagen och tänkt att "stackars stackars mig" som är sjuk idag.
Okey, det var väl allt om mig dag egentligen. Intressantare än såhär blir det inte!

Och nu till frågorna.
Personen i fråga, han/hon kallar sig men daah och påstår sig vara modefotograf i frankrike och tycker därför att det vore intressant att veta både min bh-storlek och vad det hade kostat att ta nakenbilder på mig. Bara för att det är intressant alltså. Jag tycker det är rätt kul, för jag har aldrig hört talas om en 89:a som är modefotograf i Frankrike, som är bosatt i Lund. Men det kanske är så, vad vet jag.
I vilket fall, har jag just nu iallafall inget bättre för mig, än att svara på de här frågorna.

Vi kan ju börja med det här med BH-storleken. Jag vet inte om det inte har framgått av alla mina bilder jag har publicerat på mig själv, men mina bröst storlek är i, typ, samma klass som Pamela Anderssons. Folk brukar faktiskt missta mig för Pamela. Typ.
Jag minns en gång, på ett Folkparkensdisco, (oj, det var tider!) då jag presenterade mig som Pamela Andersson för en kille. OJ, vilka blickar jag fick då. Haha.
En enda gång har mina bröst varit i närheten av Pamela Anderssons, och det var när vi bodde granne med henne i USA under en tvåveckors visit för ett anta år sedan. Annars är väl mina bröst så lång ifrån man kan komma.
Just BH-storleken tycker jag är lite onödigt att avslöja, men så värst stora är dom väl inte.
Men jag försöker intala mig själv att jag är snyggt med minibröst, och att jag har mycket större chans att bli modell nu, än om jag hade haft jättebomber. Att jag sedan bara mäter 161cm i längt, har inte med saken. Jag kan, om jag vill.

Det här med nakenbilder har jag faktiskt inte tänkt på. Jag tillhörde inte den tjejgruppen som i sexan och sjuan fotade sin peircade mage och döpte den till "tjocka magen" eller något liknande. Heller har jag aldrig funnits på topplistan på snyggast.se med största urringningen. (jag hade helt enkelt inte klyfta nog!)
Jag hade inte bangat pengar, det hade jag inte. Så med handen på hjärtat. Hade någon kommit fram och erbjudit mig ett ekonomiskt oberoende liv från och med nu, om jag bara låg och putade lite med läpparna i Slitz, hade jag tamejfan gjort det. Men det hade varit för pengarna då, och då skulle det ha varit jävligt mycket pengar också.
Annars är jag ganska obekväm i nakna situationer. Faktiskt.
Så nä, om ingen erbjuder mig ett ekonomiskt oberoende liv, så fläker jag inte ut mig framför kameran.

Vi fortsätter, och nu till min gråtmildhet. Min franska fotograf vill att jag ska spekulera lite i varför jag har blivit så blödig. Något i uppväxten kanske?
Nja, jag skulle nog inte tro det. Jag har bara varit på en begravning i hela mitt liv (om man inte räknar med ett antal möss och en undulat som vi har begravt!?) och det var när min gammelstyvfarmor dog.
Men jag antar att jag råkar vara en sådan som helt enkelt tycker att det här med döden är något otroligt fantastiskt sorligt, helt enkelt. Jag klarar inte av det.
Jag kan röra mig själv till tårar bara av tanken på att jag ska hålla tal på min bästa väns begravning.
Och ja, jag erkänner. Jag grät floder när min fågel dog. Fråga Hampus.
Kan ju tipsa om en gråt-film och en gråt-bok. Börjar med filmen, och jag har bara en film här. Man on fire heter den, och är så fin, så underbar och så sorligt att man inte kan sluta gråta. Dakota Fanning är världens sötaste lilla flicka, och jag önskar så att hon vore min dotter.
Som bok måste jag ta I taket lyser stjärnorna eftersom det är den enda boken som faktiskt har rört mig till tårar.
Nej, jag vet inte varför jag är så blödig. Förmodligen har jag väl ärvt det av min mamma, som börjar gråta bara hon ska sjunga sången om flickan med svavelstickorna.

Jaha, nu har jag svarat på mina frågor. Fortsätt gärna ställa dom. Jag tyckte detta var ball :)
Nu ska jag äta pannkakor, bli frisk och försöka slå mitt rekord på quadrapop.
Hare Kung!

Jag har fått order om att skriva om mer personliga saker. Om sex, dildosar och innebandybollar.
Så let's.

Idag har jag inte haft sex. Heller har jag inte lekt med min dildo, som jag faktiskt har, och fick på min födelsedag.
Hurvida jag har testat den över huvudtaget, låter jag mina 12 läsare få spekulera själv om.
Några innebandybollar har jag inte fått i ögonen idag, och inte igår heller faktiskt.
Däreomt fick jag ett antal fullträffar rakt på mina arma handleder i fredags. Men dom bollarna var av den lite större sorten. Volleybollar. Fast jag grät inte.

Och så till lite mer personliga saker. När jag grät senast? Jag måste erkänna att det var idag, för bara några timmar sedan, när jag satt uppkrupen i en fotölj i Josses teve rum och tittade på hur doktorerna förgäves försökte återuppliva Meredith i Gray's. Sorligt värre, måste jag säga.
Grät igår också, faktiskt. När jag tittade på någon drama komedi med Hillary Duff och hennes bror dog. Jag har blivit en blödig typ. Vill du får mig i tårar, är det bara att sätta på någon sorlig film så har du mig. Jag är svag för döden, i think.
Något annat personligt? Jag brukar spela quadrapop innan jag går och lägger mig. Det har jag inte avslöjat för någon, eftersom jag gärna undviker att bli kallas spel-nörd (det är en term jag själv friskt använder till andra som sitter framför datorn timmar i sträck. Så det hade verkligen varit ett stor nederlag för mig själv, om jag själv placerades i denna kategori!) Men nu vet ni alltså vad jag gör.

En annan personlig sak om mig själv jag kan avslöja är att jag skriver dagbok. Alltså riktig dagbok. Och har gjort det seda sjuan ungefär. Jag har en hel låda med gamla dagböcker som är fulla med skit. Så nu vet ni det, att innan jag kastar mig in i ett nytt spännande parti qouadrapop varje kväll, lägger jag mig ner oh knatar ner en sida om hur min dag har varit, vilka jag hatar, hur många jag har kysst och vilka kläder jag ska ha på mig imorgon. Ungefär. =)

Så, hoppas jag har varit personlig nog, och att jag lyckats behaga någon där ute iallafall.
Kom gärna med förslag på vad ni vill höra. Jag känner att mina blogginlägg allt för ofta avslutas, eller börjas med, hej jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.
Så go ahead, inspirera mig!

Hare Kung!

HA HA HA HA. Tillåt mig att skratta jätte jätte jätte högt.
Jag måste erkänna att jag inte började blogga för att bli något känd bloggare i den virtuella världen, men att ha haft 12 läsare på 30 dagar är ju nästan så patetiskt så att man är nära att ge upp.
Herregud, varför fortsätter jag? Mina läsare kan räknas på en hand. Och förmodligen är väl hälften av dom folk som bara råkat komma in på min sida av misstag. Sen är det typ, min pappa. Herregud, vad hemskt.

Vaknadei morse och så var det skit fint väder. Så jävla härligt. Jag älskar när solen lyser. Men det är jobbigt att välja kläder, för det är ju inte precis sommar, så man sätter ju inte direkt på sig ett par shorts. Men kavla upp jeansen några varv och visa lite bar hud kan man väl ändå våga sig på? Ja, jag vet inte. Jag har inte varit ute än.

Igår fyllde Ronja år. Det firades med pizza och marängtårta. I like it. Och sen tog vi oss in till Lund och hamnade på Kulturen. Blev ett snabb-besök på Tapatio också, innan vi slutade på Kulturen igen. Eller nja, inte riktigt. Den riktiga avslutningen fick vi egentligen inte för än både Annika och Emmelinda fått varsin kebab. :)

Trodde jag skulle vara hur trött som helst när jag vaknade i morse. Men ack nej. Jag studstade upp sex minuter över tio, fick i min fyra rostade mackor, och nu sitter jag här, fitt for fight, medan alla sover.
Ska nog gå en promenad.
(eller falla in i as djup depresion för mitt antal läsare!)

Nu ska jag ringa och väcka någon. Det är alltid lika roligt.
Hare Kung!
p.s tipsa en vän om min blogg. :P

Dagen har varit bra.


Dagens besvikelse: Att vakna och inse att vi har filosofi försa lektionen
Dagens komplimang: När Tim sa att jag knappt vägde något alls
Dagens framgång: VG på religionsprovet
Dagens latis: Helena, som fortfarande inte har orkat masa sig iväg till skolan
Dagens peppis: Siri, som somnade i Helenas soffa
Dagens avslöjande: Meredith dör INTE (bwaha!)
Dagens plan: Att jag ska köra mig, Emmelinda, Felicia och Gina till Eslöv imorgon
Dagens roligaste bild:



Dagens glädje: När Hampus fortfarande hade kvar godis från igår
Dagens jobbighet: (och kommer alltid att vara) att cykla till skolan
Dagens present: Får Ronja se imorgon! :)
Dagens sötis: Min lillebror som tyckte att han såg ond ut på deras skolfoto
Dagens nyhet: Att Siri och Marianne ska ha fest om två veckor!
Dagens mat: Pasta med ost och skink-sås. Mums!
Dagens bra-gjort: Att jag redan gjort min läxa tills i nästa vecka
Dagens sköna: Att imorgon är det fredag och sen börjar min fem-dagars-helg
Dagens fan också: Att vi ska äta fiskpanetter till middag
Dagens ännu mera fan också: Att jag måste laga det själv
Dagens bästa: Det är Heroes ikväll, igen! :)

Hare Kung!


Dagens saknad: Mitt hår!!!

Är i skolan igen. Första dagen den här veckan faktiskt.