helvetelars

Samhället är inte gjort för sådanna som oss. Människor. 

Samhället är inte gjort för livet. 

 

Det insåg jag när en vän till mig behövde mäta sin sorg efter en tragedi i antal dagar hon förlorat på sitt uppsatsskrivande för att få kompensation.

För det är så systemet fungerar. Vår sorg, våra sjukdomar och våra öden mäts i antal förlorade effektiva arbetsamma dagar. Hur många arbetsdagar tog ditt sörjande? Och vilket pris fick du betala för att du sörjde?

 

Jag tror att vi alla har upplevtndet någon gång. Sorg. Kanske var det i samband med ett dödsfall, ett uppbrott från en relation, en skada eller sjukdom, puberteten, mobbning eller ja, vad fan som helst. Vi har alla upplevt något som förhindrar vår effektivitet och vår företagsamhet.

Vi har alla varit ledsna. Kanske fick du sjukanmäla dig från jobbet en dag. Kanske blev dina betyg lite sämre under den perioden. Kanske fick du sjukskriva dig en längre tid. Kanske förlorade du en viktig kund, eller misslyckades med en försäljning för att rätt energi helt enkelt inte fanns. 

 

Vi vet alla att jobbiga tider påverkar alla dygnets timmar. Även de där vi förväntas vara effektiva skattebetalande medborgare. 

ALLA VET DET. 

Och ändå är samhället utformat på ett sätt som straffar de som sörjer, blir sjuka eller på något annat sätt mår dåligt. Var du deprimerad under gymnasiet, vilket påverkade dina betyg straffas du genom att inte få tillgång till samma val senare i livet. Du kanske måste plugga ett extra år på konvux, ta ett jobb du inte vill ha eller ge upp en dröm. Sjukskrevs du, eller fuckade upp på något annat sätt på jobbet straffas du genom att förlora din anställning, förlora din lön eller förlora din roll på arbetsplatsen. Och detta trots att det är något som händer alla. 

 

Hur kan vi ha utformat ett samhälle som inte tillåter, accepterar och tar hand om sorg, när det är något så himla vanligt? Hur kan vi ha utformat ett samhälle som inte är anpassat efter livet, med dess upp och nedgångar? 

 

Vi har utformat ett samhälle där andra chanser är sällsynta, och de som ges ofta ges på sämre villkorl. 

Tänk om vi fick lov att sörja, utan att det skulle vara på bekostnad av något annat. Tänk om vi fick välja livet, utan att välja bort något annat. 

 

Hare Kung

Sociala medier svämmar över. ALLA har världens bästa mamma. ALLA älskar sina mammor, och ALLA har som ambition att bli just precis som sina mammor när de växer upp. Fint. 

 

Kan dock inte slå bort den lilla tanken på att all kärlek till sina föräldrar enbart är ett symptom av stockholmssyndomet...........

 

Jag har också en mamma. Jag ska alldeles strax träffa henne, och vi ska åka och handla. Och så tittar jag på alla som skriver på sociala medier. Hur de har sina mammor som förebilder. Hur de vill växa upp och bli precis som sina mammor. Och så tänker jag på förhållandet till min egen mamma. Och jag tänker att jag nog inte vill bli som henne, trots allt. 

 

Just nu idag, skulle jag nog beskriva min mamma som den viktigaste personen i mitt liv. Jag är 25 år gammal och fortfarande beroende av min mamma. Kanske inte längre ekonomiskt eller materiellt beroende. Men känslomässigt beroende är jag definitivt. Jag behöver henne i mitt liv, och min värld hade gått under om hon försvann. Men jag vill nog ändå inte bli som henne när jag blir stor. 

 

Min mamma är bra, på väldigt många olika sätt. Hon är klok. Hon är allmänbildad. Hon är omhändertagande, och hon bryr sig om andra, kanske lite för mycket ibland för sitt eget bästa. Hon sätter alltid någon annan, och framför allt sina barn först. Min mamma tycker om att fixa och dona. Även om hon säger att hon längtar efter att ta det lugnt hade hon inte stått ut en dag med att göra ingenting. Hon gillar att vara effektiv, att ta bussen när man kan komma fram snabbare på cykel finns inte på kartan, till exempel. Hon gillar att skriva listor, se saker svart på vitt och vara informerad innan hon gör ett val, vilket val det än är. Hon gillar att vara aktiv, åka skidor, träna och uppleva nya saker. När hon födde fram två soldyrkande döttrar som bara såg strand och solbränna när hon såg nya byggnader och spännande museer tror jag att hon i smyg knöt sin näve i fickan. Hon gillar att vara förberedd, och packar hellre för lite än för mycket inför en resa. Och hon ställer alltid upp. Alltid. 

 

Jag värdesätter mycket av det jag fått från min mamma, både genetiskt och socialt. Men vi är också väldigt olika. Och det är vi för att vi har växt upp i olika kontexter, med olika människor och i olika situationer. Hon har lärt mig, både hur jag vill vara, men också hur jag inte vill vara. För jag vill nog trots allt inte bli exakt som henne när jag blir stor. Jag vill ta med mig det hon har lärt mig, jag vill utnyttja och använda det jag har fått av henne som är bra, och jag vill förändra det jag har fått som är sämre. Och sen vill jag bli min egen person. Som gör egna val, kanske helt olika de hon har gjort. Jag vill ha mina egna misslyckanden, och min egen framgång. 

 

Jag vill alltid gå min egen väg. Och det gör jag också. Ibland vet jag att jag svängt av fast min mamma stått och bestämt pekat rakt fram. För det är så jag vill leva. På mitt eget sätt. Men min mamma kommer alltid att vara den som började bygga på min väg. Hon kommer alltid vara den som höll mig i handen när något var läskigt, försökte bromsa när det gick för fort, hejjade på när det gick långsamt och log när det gick bra. I varje val jag gjort har hon funnits som mot- eller medpol. Och jag kommer alltid att älska henne, respektera henne och beundra henne för de val hon har gjort, även om jag inte alltid håller med. 

 

Så nej. Jag vill nog inte bli som min mamma ändå. Men jag vill ha henne med mig, när jag blir min egen person. För jag litar på henne. Och jag behöver henne. Och framför allt så älskar jag henne. 

 

Och det hoppar jag att hon vet! 

 

Hare Kung 

 

 

Idag fyller jag år. Så att alla vet om det. Jag har redan både instagrammat OCH snapchattat en påminnelse så att verkligen ingen ska glömma. Min födelsedag råkar nämligen vara min absoluta favoritdag på hela året. Det är den enda dagen där en får bete sig precis så egoistiskt som en egentligen alltid vill bete sig. All eyes on me liksom. 

 

Imorse var det väldigt få eyes on me. Inte ett enda öga på mig faktiskt. Ingen som sjöng, inte ens ett grattis-sms när jag vaknade. Enorm besvikelse. MEN sen kom jag på att mina kompisar faktiskt fixade världens fetaste överraskningsfest till mig i fredags, så då förlät jag dom för uteblivna morgon-sms. 

 

Alldeles nyss fick jag tårta och födelsedagssång på jobbet, och igår sjöng mamma, med mormor och morfar på högtalartelefon en väldigt osynkad version av Ja må hon leva. Hade kunnat förstå den osynkade sången om det var någon typ av fördröjning i förbindelsen, men till och med mormor och morfar var osynkade, som ändå sjöng i samma lur. Underhållande var det i alla fall. 

 

Jag tror att en stor anledning till att jag gillar min födelsedag är att man verkligen får bekräftelse på att man har folk som bryr sig (eller inte bryr sig, oh hemska tanke) runt sig. Jag har en tendens att inte tro att jag är älskad och under min födelsedag får jag ändå bekräftat att jag visst är älskad. Sen går jag hela året och känner mig hatad, och sen kommer fölsedan igen o så kan jag mysa ner mig i all kärlek jag får. 

 

Annars händer inte så överdriver mycket i mitt liv. ELLER så händer skitmycket, jag fyller 25, tar examen om CIRKA tre veckor vilket är helt sjukt i huvudet, och sen är det sommar?????????????? Bananas att jag är färdigutbildad alldeles strax. 

 

Mitt första mål som färdigutbildad eventkoordinator (förutom att få ett jobb då.....) är att instifta ett jämlikhetsmärke i eventbranschen. Jag skrev mitt examensarbete om detta, där jag jämförde ett jämlikhetsmärke med ett miljömärke. Det handlar helt enkelt om riktlinjer och krav som ställs på evenemang , hur deras organisition, för- och efterarbete samt genomförande ska skötas. Möter de alla kriterier blir de märkta, och det blir ett litet ess i rockärmen (SAMT ETT JÄMLIKT EVENEMANG HALLÅEE?). 

 

Visste ni att förra året var bara 19 % på de största svenska festivalerna kvinnor? Och att 88 % av alla som bokar band i Sverige är män. Ser ni någon koppling där eller? 

 

Jag har tagit patent på den här idén, föutom att skapa ett jämlikt klimat i eventbranschen vill jag nämligen även bli svinrik, men det är i alla fall mitt mål nu när jag ger mig ut i den här spännande branschen. 

 

Nu ska jag åter ägna mig åt att fylla år. 

Hare Kung

 

Idag mina vänner, fyller jag 24 år, 50 veckor och 25 dagar. Det vill säga: jag fyller snart 25. 

Detta firade jag med en insikt imorse om att jag blir äldre. 

Jag har under hela min uppväxt aktivt hatat Kent, Håkan Hellström, och senare även Veronica Maggio. Jag har aldrig gillat deras populärmusiks-gnäll och mest bara velat sjukta mig själv när deras musik spelats. 

 

Och så plötsligt hittar jag mig själv sitta och smådigga till en Veronica Maggio-låt härom dagen. Och nu inte bara smådiggar jag den, jag letar upp den för att lyssna? 

Helt perplex satt jag på bussen o ba "vad händer?" och så insåg jag plötsligt, att jag blir äldre. Jag håller på att, sakta men säkert, byta till en liiite tråkigare musiksmak ju fler dagar som paserar. Trist men sant. 

 

För att balansera upp det hela ska jag nästa fredag så längst fram på E-type-konserten på Lundakarnevalen. 

 

Och på tal om något helt annat satt jag och tänkte på det här med normer tidigare. Och ett ganska tydligt sätt att förstå att vi lever inrutade i normer är att vi använder vissa ord för att beskriva saker när orden egentligen inte alls är beskrivande. Kolla på det här tex: 

 

"Hur är din syrras nya pojkvän?"

"Jo, men han är en såndär typisk kille!" 

 

Visst fick ni alla upp en bild av hur min syrras nya kille är? 

Andra exempel är "hetero-snubbe", "typisk flata" eller "muslim". 

 

Orden tjej, kille, hetero, homo, bög, flata, muslim och kristen är inte ord tänkta att beskriva någons personlighet. Det är ord för kön, sexualitet och religion. Men vi har tryckt in så himla mycket andra betydelser i de här orden att vi ändå kan använda dom som beskrivande ord. Orden blir som fängelsen för oss som kopplas ihop med dom. Vi fastnar i dess betydelser, och har väldigt svårt för att bryta oss loss, vara något annat. 

 

Min personlighet hade aldrig kunnat bantas ner till att jag är "tjej". Men väldigt ofta görs det ändå. Jag är tjej, och då tillskrivs jag automatiskt en massa egenskaper, vare sig de stämmer med mig eller inte. Och sedan måste jag spendera en livstid med att bevisa eller dementera att jag besitter dessa egenskaper. Och det gäller alla, även killar som är hetero. Det finns egenskaper vi tillskriver hetero-snubbar också. Beskriv en typisk hetero-snubbe, så ser du själv hur många egenskaper du tänker att en sådan har. 

 

Vi kommer aldrig komma ifrån förutfattade meningar, normer och strukturer helt. Det förstår jag också. Men det kan vara bra att vara medveten om att det här händer. För om inte du stämmer in på dina "typiska egenskaper", så gör förmodligen inte personen bredvid dig det heller!

 

Hare Kung