Söndag - mödan värt
Precis när man trodde att all energi tagit slut. När man förbrukat sina reserver, inte ens ångan finns kvar.
Huvudvärken öronbedövande. Benen som inte längre bär. Bakom ligger en 62 timmars arbetsvecka, framför ligger en ny. Man tror att man inte längre har något kvar att ge, och framför allt känns det som att det inte längre är värt det. Inte värt tröttheten. Inte värt hungern. Inte värt försummandet av vänner och kärleken.
Precis då, när man är på väg att kapitulera, kasta in handduken och ge upp. Precis då kommer det där mailet som påminner mig om varför jag gör det här. Som ger tröttheten en mening, som övertygar mig om att jag kommer resa mig upp imorgon igen. Och fortsätta. Mailet kommer, som gör mödan värt.
Jag påminns om hur allt startade, ur frustration och en vilja att förändra.
Jag påminns om hur viktigt det fortfarande är idag, 2014, att skapa normfria platser där människor kan mötas utan att behöva placeras i fack, försvara sin identitet, förklara eller förneka.
Jag påminns om den glädje jag har bevittnat, den frihet jag har fått se.
Och jag påminns om varför vi måste fortsätta. Och att det är mödan värt.
"Hi, I went to the party. I like it so much.
I didn't meet the love in my life, but I danced.
I never feel so free in my life.
Thank you very much.
I'll keep on finding my love in my life.
I hope I can meet him."
Hare Kung
Fredag - jag
Jag vill tipsa om ett svt-program som finns nu. HÄR kan ni se det och det är väldigt viktig.
Min coola kompis Jonathan är med och pratar om hur det är att vara rasifierad i sverige idag bland annat.
Åh, jag vet inte ens vad jag ska skriva om det här programet mer än att SE DET. Speciellt om du är vit och aldrig någonsin utsatts för rasism eller påhopp på grund av hur du ser ut. Se programet och förstå hur privilegiad du är, inse din roll i det här, och förändra dig! Rasmismen finns överallt i Sverige. Den finns i mig och i dig och i alla med privilegier. Inse det, lär dig, ifrågasätt och försök förändra. Börja med dig själv.
Och sen skulle jag vilja be alla som kläcker ut sig att de är stolta över att vara svenska att sluta med det.
Jag är stolt över mina betyg i ekonomi. Jag är stolt över att det kom nästan 200 personer på min 8-mars klubb. Jag är stolt över att jag har sprungit milen på under en timme en gång. Och jag kan vara stolt över det här därför att det ligger ansträngning bakom. Jag kämpade som fan, lyckades, och därför kan jag vara stolt.
Men jag ansträngde mig inte ett piss för att bli svensk. Det var en jävla slump att jag blev svensk, och jag har således INGENTING att vara stolt över. Hur kan jag vara stolt över något som var en slump?
"Jag är så jäkla stolt över att jag sprang in i en gammal väl härom dagen"
"Jag är stolt över att jag vann 100 kronor på Triss idag"
"Hittade en 20lapp på gatan nyss, så jävla stolt över det"
"Grymt stolt över att min cykel inte blev snodd fast jag glömde låsa den"
Hare Kung
Torsdag - hejhej
Det var nog allt för mig idag tror jag!
Hare Kung
Tisdag - oh doveeee
Åh Dove, vilken fin reklam ni har gjort igen. Känner ju igen mig direkt i den här. Hatar ju att vara med på bild. Gömmer mig alltid. Och när jag var liten var jag en riktig teater-apa. Frågar mig precis som ni Dove, vad som hände? När slutade jag tro att jag var vacker?
Weeeeeell.............
Kanske slutade jag tro att jag var vacker när företag som ni började använda min nakna kropp som säljmeder för att sälja produkter. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när företag som ni förvandlade min kropp till ett objekt som säljer. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när min kropp inte alls liknade de kroppar ni använder för att sälja saker. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när företag som ni både satte standarden för hur en vacker (säljbar) kropp ser ut, men sedan även claimade den "riktiga" kroppen också. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när jag inte passade in i er modell. Inte ens den "riktiga" modellen såg ut som jag. Kanske. Men jag vet ju inte. Kan ju ha varit något helt annat också.
Hare Kung
Måndag - and i'll be gone
Just nu på min facebook formligen haglar debatten.
Och jag läser många upprörda inlägg om demonstrationen den 16 mars, och framför allt parollen den gick under. Parollen var "Antifarscism är alltid självförsvar".
Och sen är debatten igång. "Man kan aldrig bekämpa våld med våld" skriker någon. "Om vi ska ut och slåss är vi inte bättre än dem", "Argumentet att våld är okej bara för att andra använder det är bullshit" osv osv.
De är upprörda över att människor gick ut och förklarade att de kommer att slåss för rätten till demokrati och för att få bort rasismen från Malmös gator. Och det här tänkte jag att vi skulle prata lite om, skillnaden mellan farscism och antifarscism och varför våldet i de båda grupperna inte kan likställas.
En farscist är någon som vill slåss, gillar våld och tycker att våld är ett bra styrmedel. De söker aktivt upp situationer, eller provocerar fram situationer för att kunna få slåss. De tror ofta på den "ariska rasen" och tycker att oliktänkande bekämpas bäst med våld. De vill ha en ledare som styr över alla andra utan att kunna påverkas.
Exempel på farscister: fyra stycken ut Svenskarnas Parti letar aktivt upp en utvald grupp (oliktänkande) människor och försöker mörda dessa med kniv på grund av deras åsikter.
En antifarscist är någon som hatar våld, och som vill ha bort våldet från gatorna. De tror på ett demokratiskt och folkligt styre, och försöker att med olika metoder bekämpa de som hotar deomikrati och mångfald. En antifarscist söker inte upp våld, utan försvarar sig när våldet kommer.
Exempel på antifarscister: 10 000 personer sluter upp i en fredlig demonstration för att markera att våld, rasism och våld mot oliktänkande är fel.
När en antifarscist säger att de är beredda att försvara sig själv (med våld) handlar det alltså INTE om att de använder samma våld som en farscist. De använder inte sitt våld för att få makt och kontroll (som farscister gör). De använder sitt våld för att försvara sin demokrati och sitt folk från det som hotar dem.
Jag hatar våld. Jag har aldrig slagit någon i hela mitt liv och jag hoppas verkligen att jag aldrig ska behöva göra det heller. Men när det kommer personer in i min värld och vill mörda mig och mina vänner för vad vi tror på och kämpar för, då kan faktiskt till och med jag tänkte mig att gå en kurs i självförsvar, mest bara för att markera att om ni kommer mot mig, så är jag beredd, och jag kommer slå tillbaka så hårt jag kan. Men att försvara sig tycker inte jag kan likställas med att aktivt vilja slåss för att få makt över andra.
Och det var just det demonstrationen den 16 mars handlade om. Att se skillnaden på våld och våld.
I Kärrtorp för ett tag sedan attackerade farscister en fredlig demonstration med våld. Den 8 mars letade fyra nazister upp en grupp personer och försökte att med kniv mörda dom. En av dom kämpar fortfarande för sitt liv på sjukhuset. En vecka senare misshandlas en kille i Täby efter att ha (fredligt) helt enkelt plockat ner en nazistiskt affisch på en pub. Den 16 mars annordnades en demo på möllan i Malmö (och även på andra platser i Sverige). 10 000 personer kom. Och inte en enda gång under demonstrationen användes våld. Folk sjöng. Folk dansade. Det var barnfamiljer, politiker, ungdomar och vuxna. Jag såg ingen med kniv som försökte mörda någon. Ingen blev misshandlad och ingen försökte leta upp och skada de ur Svenskarnas Parti som samtidigt arrangerade en stöd-demo utanför Malmö Tingsrätt för sina mordmisstänkta kompisar som sitter häktade.
Vi gjorde alltså raka motsatsen mot vad farscisterna gör, vi framföde våra åsikter ppå ett fredligt sätt. Med musik, dans och gemenskap. 10 000 personer som utan att måtta ett enda slag tog aktiv ställning MOT farscism. Polisen, som behövt rycka in varje gång nazisterna hittat på något, behövde inte rycka in en enda gång.
Jag kommer aldrg att förespråka ett aktivt uppsökande av oliktänkande för att försöka skada dom. Det lämnar jag till nazister/farscister. Men jag kommer att stå sida vid sida med de som blir uppsökta, och försöka försvara dom.
Hare Kung
Torsdag - barn
Ah, vi fortsätter prata om kroppen tycker jag. KUL ämne.
Just det jag vill prata om nu bottnar i en diskussion jag hade med några från min klass under en bilresa hem från skolan för ett par veckor sedan.
Många i min klass är äldre än jag, och redan inne i fasen där framtida avkommor planeras. Jag är fortfarande i fasen där jag oklontrollerat skriker "LOL" åt allt ironiskt, och speciellt snack om barn.
Men nu för tiden ingår det tydligen en träningsfas i att skaffa barn. Själva graviditeten är ju som alla vet kvinnors frikort till att få äta precis vad dom vill och i vilka mängder de vill. Men det är också vedertaget att det i varje kvinnas liv ingår en träningsfas efter själva utkrystandet där alla nyblivna mammor ska "komma tillbaka till sin gammla kropp".
Det tycker jag är lite kul.
Om jag tänker efter var jag som mest vältränad, min hud var som spänstigast och mitt ansikte som lenast när jag var typ tio år. Men inte fan tränar jag för att få tillbaka min tioåriga kropp. Varför inte? Därför att det är fysiskt omöjligt. Sedan jag var tio har min kropp gått igenom en massa saker som har satt sina spår och som gör det fysiskt omöjligt för mig att se ut som en tioåring igen. Bland annat puberteten, och gud ska veta att den satte sina spår. Samtidigt var det också puberteten som formade väldigt mycket av mig, och jag blev den jag är idag. Så att försöka sudda ut pubertetens spår verkar för mig helt absurt. Varför ska jag låtsas att jag inte gått igenom något som alla vet att jag gått igenom, och som jag dessutom är lite stolt över att jag klarade mig igenom, med lite av min heder i behåll?
Och lite samma sak känns det med det här med att träna efter barnafödande. Jag är 100 % för det här med att leva ett aktivt och hälsosamt liv. Har din graviditet gjort att du blivit överviktig på ett sätt som du fysiskt eller psykiskt lider av, så självklart att du kan försöka leva ett mer hälsosamt liv för din hälsas skull. Men det här med att "gå tillbaka till hur man såg ut innan", det förstår jag inte. Jag menar, din kropp har producerat ett barn. Ett helt jävla liv har din kropp skapat inuti dig. Du har burit på ett liv i nio månader (och även klämt ut det genom en minimal öppning). Det är ganska självklart att din kropp kommer att förändras efter en sådan upplevelse. Och jag förstår inte varför vi ska gå runt och låtsas om, försöka dölja eller försöka radera det faktum att din kropp skapade ett liv. Det är väl snarare något att vara stolt över?
Jag vet inte vad jag kommer känna om jag får barn. Men jag hoppas att jag kommer kunna klappa på min, kanske lite sladdrigare mage och med stolthet känna att den här jävla magen, som mest bara har ställt till med problem (glutenallergiker osv) faktiskt lyckades skapa ett liv och det är därför den ser ut såhär. Här är mitt bevis på att min kropp gått igenom något sjukt häftigt.
Med det sagt vill jag även tillägga att varesig din kropp producerar ett barn eller inte, så går din kropp igenom precis lika mycket som ditt psyke, och kommer således att förändras med tiden. Och det är inte heller något som är värt att dölja. Du har levt helt enkelt, och det kommer att synas.Så var stolt över det! Lev ett hälsosamt liv för att nå imorgon, inte för att ta dig tillbaka till igår!
//Livscoachen och hälsogurun
Och här är en bild på mig där man kan tänka att det är jag som leder ett helt demonstrationståg. (Egentligen försökte jag bara krascha en bild). (Och folk var heller inte så aggro som dom ser ut på bilden, var faktiskt en ganska munter stämning i tåget!)
Onsdag - mitt syfte
Har precis läst artikeln om Louise, 32 som startat hashtagen #tjejkropp samt publicerat en video på sin egen kropp, som ett svar på alla retucherade bilder på kvinnor överallt. Hon vill helt enkelt visa hur en vanlig tjejkropp ser ut. Det första som slog mig var att min kropp inte ser ut sådär. Mina vänners kroppar ser inte ut sådär. Är min kropp inte vanlig då?
Jag förstår var Louise är ute efter. Hon är arg på den snedvridna bilden vi matas med dagligen om hur en "snygg" kropp ser ut. Hon vill visa att hon minsann är snygg utan att möta idealen. Jag fattar det. Men någonstans blir det ändå fel.
Det medier gör med alla bilder av hur en kvinna "ska" och "inte ska" se ut är att basera en kvinnas värde på huruvida hon klarar av att leva upp till bilden eller inte. Ju närmare bilden du är, desto nöjdare kan du vara och desto mer värde får du. Det vill säga: en kvinnas värde förminskas ner till våra kroppar och hur vi ser ut. Är du söt är du godkänd. Är du ful måste du kämpa hårdare.
Lite förenkat kan vi säga att vi ÄR våra kroppar. Våra kroppar är produkter som säljer (eller inte säljer) och vi döms utifrån hur vi ser ut.
Och detta är, vad jag har förstått, Louise arg på. Louise gör en video där hon sliter i sitt rumpfett och klappar på sin mage och menar att det här också är en tjejkropp. Och det är det ju. Louise är en tjej, och det där är hennes kropp. Men det hon samtidigt gör är att återigen lägga sitt värde i sin kropp. Med en dålig moblikamera försöker Louise hävda att trots att hon inte ser ut som en modell är hon också värd något, baserat på sin kropp.
Dove gjorde något liknande i sin reklam om "real beauty". Överallt möts man av det. "Men kolla på min kropp då! Jag är också kvinna! Jag är också vacker! Såhär ser min kropp ut, och den är också fin!!!"
Ja du är vacker. Men du behöver inte kasta kläderna för att bevisa det. Du är MER än din kropp. Ditt värde baseras på MER än hur din kropp ser ut! Förminska aldrig dig själv till ditt utseende. Du är värd mer!!!!
För några år sedan kunde jag inte lämna huset utan smink. Jag sov med smink. Det tog mig två år innan jag vågade visade mig för mitt ex osminkad. I mitt huvud förlorade jag värde om jag inte var söt hela tiden.
Men nu vet jag bättre.
Mitt syfte är inte att vara söt.
Mitt syfte är inte att ha en "snygg" kropp.
Jag vill inte se din nakna kropp Louise. Jag bryr mig inte om hur du ser ut. Är du god mot dig själv och människor i dom omgivning, om du lever ditt liv till fullo, ja då har du min fulla respekt ändå, oavsett hur din kropp ser ut.
Jag förstår vad du är ute efter, men det blir tyvärr fel ändå. För återigen förminskas vi ner till våra kroppar. Vår kropp säger ingenting om vårt värde, och vi måste således inte visa upp den för att bevisa det. Du ska aldrig behöva hävda dig genom din kropp! För du är mer än din kropp!
Hare Kung
Onsdag - oj vad det växer
Nu mina vänner ska vi prata om något intressant. Eller i alla fall verkar det ju som att resten av världen tycker att det är superintressant, om man ser på vilka rubriker det blir i medier och på sociala medier.
Vi ska prata om den kvinnliga hårväxten. Lite senare tänker jag även att vi ska prata om den kvinnliga kroppen. Men vi börjar lite lätt.
Jag vet att jag förmodligen är sist på bollen här, men jag skyller på att jag helt enkelt hade blogg-paus när detta hände. Jag pratar ju självklart om Nour el Refais armhåle-hår som skymtades under Melodifestivalen. Jag såg aldrig hårstråna själv, men gud ska veta att jag fick höra om det efteråt. Bland annat fick jag höra om det under en diskussion i köket i skolan. Argumentationen var högljudd, när en i min klass plötsligt säger "men alltså, känns det inte lite gammalt och typ, "gjort" att provocera med hår under armarna?"
Och det är det här jag vill prata om. Jag vill inte prata om att Nour el Refai har hår under armarna, utan det faktum att hår under armarna, 2014, bara för att råkar sitta på på kvinna, anses provocerande. För jag tror inte att personen i min klass var ensam om att tänka att Nour el Refai nog hade placerat håret där just för att provocera. Vi antar helt enkelt alltid att tjejer med hår under armarna har det, därför att de vill provocera och göra något typ av feministiskt statement.
Ibland har jag hår under armarna. Ibland inte. De gångerna jag har det är det för att det växer där. Som Nour el Refai sa i en intervju, det är inte jag som kom på att det ska växa där, det är evolutionen. Jag behöver alltså automatiskt inte göra ett statement bara för att jag inte rakar mig. Jag är skapad såhär. Och visst är världen märklig när det har gått så långt att när en kvinna väljer att se ut precis så som evolutionen skapade henne till att se ut, då anses hon provocerande!? Borde det inte vara tvärtom?
"Kolla här! Jag RAKAR BORT något som egentligen ska finnas här! How is that for a statement!"
Nour el Refai placerade inte sitt hår under armarna för att provocera. Det var tänkt att det skulle sitta där från första början. Hennes hår, mitt hår, ditt hår, ja faktiskt allas hår i hela världen SKA växa ut där. Sen har SAMHÄLLET bestämt sig för att det nog är bäst om tjejerna tar bort det. Men Nour el Refai har inte bestämt det. Och jag kan då inte minnas mig att jag någonsin har skrivit under något papper om att håret under armarna SKA bort. Det finns ingen lag på att tjejer ska vara hårlösa. Det fick dock ett ideal.
DÄREMOT så finns det faktiskt en naturlag som gör att håret ändå kommer fortsätta växa.
Jag vill bara att ni ska tänka en extra gång innan ni låter tanken "åh jag orkar inte med folk som ska provocera genom att inte raka sig under armana (eller någon annanstans för den delen)" flyga genom ert huvud. Vem är det som provocerar egentligen? Är det personen som hade slut på rakhyvlar hemma, och som helst enkelt bara lät håret växa där det SKA växa? Eller är det NI, som tvingar på en annan människa samhällets skönhetsideal?
Helt naturligt!
Väldigt onaturligt!
Hare Kung
Måndag - igen igen igen
Som den storbloggare en ändå är, så får det bli ett inlägg till idag. Lika bra att passa på när man känner sig helt inspirerad och så. Desssutom ser det ut som att jag jobbar med något viktigt. Kanske skickar ett viktigt mail, eller undersöker en viktig sak eller så.
Har egentligen inte så mycket att skriva. Kan däremot bjuda på den här bilden, som kan vara internet's roligaste bild just nu. (Fast tror bara det är vi i åldrarna 13-24 år och 10 månader som fattar....)
Jag garvar i alla fall ihjäl mig, och det det är ju faktiskt det viktigaste.
Har förövrigt varit jättenöjd med mitt skrivbord och dess placering hela vintern. Men NU har jag insett att efter klockan 14.30 blir det olidligt att sitta här, för solen ligger rakt på. Jag ser ingenting. Jag svettas. Allt är förjävligt efter 14.30. ALLT! Tur att det finns kul bilder på internet då.
Hare Kung
Måndag - I'm glad you came
Jag har ju då bestämt mig för att jag ska börja blogga igen. Fråga mig inte varför, men antar att det bottnar i en brist på andra fritidsintressen.
I alla fall så hade mitt förra inlägg EN läsare, så det känns ju bra.
Tänkte skriva lite om en rätt fräck demonstration jag var på igår. Förutom att det var min största demonstration någonsin (visade sig även vara Malmös största sen) så var det även mest antal timmar jag i rad spenderat utomhus det här året. Fan vad jag frös, men det var väldigt värt det.
Det var fint att se hur många som faktiskt orkade ta sig ut på gatorna igår för att markera. Vanligvis tycker jag att man kan känna igen vänstermänniskor på mycket snack, lite verkstad och väldigt hippa kläder, men igår gick de faktiskt en promenad från Möllan ner till Gustaf Adolfs Torg och tillbaka och skrek åt nazister att hålla sig borta. För en gång skull var det fler än bara en handfull människor som ville ta kampen, i alla fall för några timmar. (För jag hoppas inte att alla kom för Looptroops skull!)
Jag fick frågan av en kompis om jag inte tycker att det känns lite meningslöst med demonstrationer. Att inget liksom förändras egentligen ändå. Och till viss del kan jag hålla med. Trots att 10 000 personer skrek sig hesa igår, stod sju personer från Svenskarnas Parti och solidaritets-demonstrerade för den häktade mordmisstänkta. Trots att 1 200 personer stod med näven i luften förra lördagen, misshandlades en kille i Täby en vecka senare efter att ha plockat ner nazistisk proaganda från en pub. Så varför stod jag utomhus i fem timmar i söndags, i blåst, kyla och regn och alldeles för dåliga skor?
I min värld demonstrerar jag inte mot någon. Jag demonstrerar med alla. Det kan kännas rätt hopplöst att tänka på hur Sverigedemokraterna växer sig större och större, hur nazismen breder ut sig över Europa och hur en kille, med samma värderingar som jag, nästan blev mördad av en nazist på grund av dom förra helgen. Och då kan det kännas ganska skönt att stå bland tio tusen människor, en regning söndag och inse att alla här håller med mig. Alla här har min rygg och alla här stöttar mig i min kamp, likt jag stöttar dom. Så även om inga nazister hör, även om vi inte skrämmer bort någon med våra ramsor, så stärker vi i alla fall varandra och oss själva med vår gemenskap. Vi mobiliserar oss, hittar varandra och kommer varandra närmare, så att vi alla kan gå hem med ny energi efteråt och fortsätta med våra egna individuella kamper. Och vi kan inspirera fler att engagera sig.
Och även om vi inte skrämde iväg någon igår, även om vi inte förändrade något just igår, så förändrades något inom mig, och förmodligen inom många fler. Vetskapen om hur många vi är som står emot, och vetskapen om vad som hänt om vi inte stått emot förändrar oss. Och det är den förädningen som är den viktigaste. Vi är bara starka tillsammans.
Hare Kung
Hej!
Alltså, Reeb kommer ju sätta lchf-semlan i halsen när (om) hon ser det här.
JAG BLOGGAR! Och förmodligen bara för dig. Men skit samma.
Jag sitter hemma en lördagskväll. Ensam. VAD SKA JAG GÖRA LIKSOM?
Loggade nyss in på min jobb-mail, men det var alldeles för sorgligt. Så jag loggade ut igen (efter att ha läst alla mail......)
I alla fall. Fyller (rätt så) snart 25, och eftersom det ska börjas i tid, har jag redan nu börjat hinta om hur sjuuukt gärna jag skulle vilja ha en fest, men hur extremt STRESSIGT mitt liv är. Kommer ju verkligen inte hinna styra upp en fest själv. Och sen är det viktigt att tillägga hur mycket jag äääälskar överraskningar. Så Reeb, eftersom du med största sannolikhet är den enda som läser (och förhoppningsvis läser detta innan jag fyllt år) kan du ju ta det här som en mega-hint till dig. Jag vill ha en överraskningsfest. Så himla gärna.
Jag vill liksom, helt förvirrad och lite rosenröd om kinderna ledas in i ett mörkt rum och sen så ba POOOOFF, så står alla jag älskar och känner där och kastar kärlek och paket på mig o ba "GRATTIS KAAARIN!!!!"
Så jävla fint det hade varit. Förra året väntade jag hela dagen på den stunden. Gav inte upp för än jag kom enda upp på mitt rum och insåg att näe, här stod ingen heller med kärlek och paket. Så kämspa kompis-gänget. Detta kan bli året ni överraskar mig. Jag e fan värd det.
Nu ska jag nog ta lite foton med webb-cameran som finns inbyggd i den här datorn.
Hare Kung
