helvetelars

För exakt ett år sedan vann jag på ett lotteri jag inte ens visste att jag spelade på. 

 

Jag träffade någon, som är så förbannat bra att jag ibland blir lite förvånad över hur jag lyackades. 

Förutsättningarna var nämligen inte så jävla bra. Det var ju ändå valborg. 

 

Nu vet jag att jag har en del vuxna människor som läser den här bloggen (läs: typ föräldrar osv), men vi kan väl säga såhär om min sinnesstämning förra Valborg: jag var väldigt, väldigt glad. Väldigt glad. Alltså, väääldigt glad. 

 

Och trots att allt var emot mig, så lyckades jag ändå vinna. 

 

För trots att jag stod i dörren och agerade dörrvakt när de kom, trots att jag tvingade hans bästa kompis att göra masken ute på gatan som inträdesprov och trots att jag tvånglade upp honom i dörrkarmen när jag inte orkade lyssna på honom mer så vann jag. Trots att det sen var jag som låg och gjorde masken på dansgolvet, trots att jag kanske/kanske inte kräktes (av lycka) någonstans i mitt rum senare på kvällen (hittade aldrig något men har ett minne) och trots att jag argt skrek att om han rörde mig så skulle jag knäcka honom på mitten, så vann jag. 

 

Jag minns den kvällen väldigt suddigt (pga all glädje jag kände) men jag vet att jag vann. För idag, exakt ett år senare är han fortfarande kvar, och blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Och imorse stod vi återigen där på trappen, där jag för ett år sedan tvånglade upp honom i månskenet. Och jag bara visste att jag vunnit när han tittade mig djupt in i ögonen och sa "jag är så jävla pepp för ikväll, för detta kan bli första valborg som jag får ligga!". (Vilket han självklart inte kommer. Jag är en sån som  håller på mig) 

 

Och jag ville bara dela med mig av denna romantiska solskenshistoria, för jag mår bra idag, och jag slutar snart jobba. 

 

Hare Kung

 

 

 

Det här inlägget löper en stor risk att bli väldigt dåligt formulerat och felstavat.

Jag ber om ursäkt för det. 

 

Anledningen är att jag har dygnat. Dygnat har jag gjort på grund av partiarkatet. 

 

Låt mig berätta om min natt. 

Efter ett möte i Stockholm hade jag bokat nattåget ner till Lund igen. Jag hatar att åka nattåg, men gör det på grund av att jag måste hinna tillbaka till Lund i tid efter möten som slutar på tok för sent. Jag sover dåligt på nattåg och hade stålsatt mig för en natt med väldigt lite sömn. Hade laddat upp med filmer, en bok och min bästa syster hade köpt en jättelik chokladbiskvi till mig som färdkost. 

 

I Norrköping hoppar dom på. Partiarkatet. Eller tre MFF-supportrar av manligt kön som är på väg ner till Malmö igen efter vad jag tolkar det som en lyckad match. De har sätena runt omkring mig och vi delar nu fyra-säte. De är fulla och högljudda. De plockar fram mer sprit, och nästan direkt riktar det all sin uppmärksamhet mot mig. Vi är en del folk i kupén men jag är den enda tjejen som reser ensam. 

 

I nästan tre timmar efter det får jag utstå kommentarer, de försöker ta på mig, de juckar åt mitt håll, borstar sitt kön med tandborste framför mig (?), de ringer sina kompisar och beskriver mig högljutt i telefonen. De tycker att jag borde värma dom med sin kropp, blir sura på mig och kallar mig "tråkig" när jag inte vill klä på mig deras kläder och de skriker över hela kupén att de får stånd när de ser mig. Dessutom deklarerar de att de är Sverigedemokrater och heilar ogenerat mot en utav familjerna som sitter i kupén. 

 

Jag vänder mig tillslut till tågpersonalen. Jag känner mig otrygg, jag kan absolut inte slappna av för att försöka få den lilla sömn jag hade hoppats på, jag vågar inte ens lämna mitt bagage ensam för att gå på toa. 

Tågpersonalen har sett pojkarna hela tiden. De har sett spriten, de har hört oljudet, de har till och med blivit offer för några av kommentarerna själva. De vet vad som pågår. 

Men jag förklarar ändå läget. Jag undrar om det finns någon annan ledig plats i hela tåget där jag kan få sitta eftersom killarna är fulla och inte lämnar mig ifred. Kondultören förklarar att enda möjligheten jag har till att byta plats är genom att betala 300 extra kronor. 

 

 

Samtidigt har en hel tågkupé suttit och lyssnat på hur killarna gett sig på mig om och om igen. En gubbe försökte att hjälpa mig genom att erbjuda sin plats så att han kan sitta bredvid mig istället. Men han fick ett nej och gav upp direkt. Ingen annan säger någonting. 

 

Klockan 02.30 sitter jag på Nässjö station och gråter av trötthet och frustration. Jag letar efter tågkonduktören för att försöka få byta igen, men hittar ingen. När jag kommer tillbaka till kupén byter jag plats ändå. Jag hamnar ett säte bakom dom och blir äntligen lämnad ifred. Runt 04 börjar de däcka, en efter en. Men jag kan aldrig riktigt slappna av, och någon sömn blir det inte. 

 

Nu är jag hemma igen. Har skickat ett långt mail till SJ där jag varken kräver ersättning eller ursäkt. Men jag kräver att de i framtiden kan garantera en trygg och säker åktur för alla tjejer som måste åka ensam. 

 

Om ganska exakt två veckor fyller jag 25. Det betyder att jag har levt ett tag, det betyder att jag har varit med om liknande situationer tidigare. Jag har blivit taffsad på. Jag har fått ord slägda i ansiktet. Killar har tagit sig rätten att kommentera och störa mig fast jag inte vill. Och detta har gett mig skinn på näsan, ge mig en natts sömn och jag kan bortsa av mig det värsta. Men nästa gång sitter kanske någon annan där, någon yngre, någon räddare, någon otryggare. Hur slutar det då? 

 

Det här är patriarkatet. I sin renaste form. Och det är inte ens ovanligt. En del killar blir förvånade när jag berättar vad som hänt. Tjejerna höjer inte ens ögonbrynen. De vet precis. 

Det var okej att ge sig på mig därför att jag är tjej, och tjejer behöver man inte visa någon respekt. Det är okej att skita i att jag ber dom sluta. Det är okej att fortsätta fast det syns att jag blir obekväm och arg. Jag var den enda tjejen i kupén som inte åkte med manligt sällskap. Jag var den enda tjejen som åkte ensam. Jag var den enda de gav sig på. 

 

Och det var jag som hade fått betala för att slippa (bokstavligt talat). Jag fick tillslut flytta till ett sämre säte, och idag måste jag jobba till sen eftermiddag, helt förstörd på grund av sömnbrist. 

På grund av patriarkatet. På grund av att killar inte lär sig att se tjejer som likställda individer, utan snarare något man kan ha roligt med på fyllan. 

 

Vi kan inte ha det så här. Vi Kan Inte Ha Det Så Här! 

Vi måste börja hjälpa varandra. Stå upp för varandra, stå upp för de svagare. 

Sluta acceptera när killar beter sig så här. Sluta vifta bort det med att "boys will be boys". 

För nu orkar i alla fall inte jag mer. 

 

Får avsluta såhär, för jag är för trött för att göra en mer meningsfull poäng än att jag är trött på det. Jag satt aldrig och skrek och slog igår. Jag gjorde inget galet motstånd. Jag ignorerade dom, bad dom att lägga av och ryckte undan mina ben när de försökte lägga handen där. Men mer än så gjorde jag faktiskt inte. Hade det här varit en våldtäkt hade killarna förmodligen gått fria för att "de inte fattade att jag inte ville" eller något liknande. Det var uppenbart att jag inte ville. Men jag gjorde inte galet motstånd. För jag var trött. Trött på att försvara något självklart: min egen rätt att få vara ifred och bestämma själv. 

 

Och medan ni lyssnar på låten nedanför o sjunger med kan ni ju fundera på när ni senast såg ett tjejgäng ge sig på en ensam och för dom okänd kille på fyllan helt oprovocerat, och sedan fundera på hur många gånger ni sett en kille göra samma sak.... 

 

 

 

Hare Kung 

Det här med att ha privilegier då. 

 

Jag har väldigt svårt för att avgöra vad jag har fått i livet på grund av hårt slit och vad jag har fått på grund av mina privilegier som vit svensk medelklass-tjej. Det är svårt att se på papper vilka fördelar jag får, svårt att veta när jag någon gång valts före någon annan med exakt samma meriter på grund av mitt utseende, mitt namn eller min läggning. Men jag vet att det är så, och att leva med privilegier innebär att man, medvetet eller omedvetet bidrar till förtryck mot de utan.

 

Jag tycker inte om att känna att jag får fördelar på grund av något som hände av en slump: jag blev vit svensk. Jag är dock kvinna, vilket ger mig en liten erfarenhet av hur det känns att nedvärderas, osynliggöras och förtryckas och det gör mig väldigt illa till mods att jag på andra ställen i samhället är med och bidrar och åker snulskjuts på liknande förtryck. Jag vill inte det, och jag läser mycket, ifrågasätter mig själv och andra ofta, just för att jag vill vara medveten och kunna arbeta mot detta förtryck och för ett mer jämlikt samhälle. Men hur långt är jag egentligen beredd att gå? 

 

Jag vet inte exakt vilka fördelar jag har fått i livet på grund av enbart mitt utseende, mitt namn och min läggning, de är förmodligen många. Men jag vet inte exakt vilka de är eftersom samhället just nu är byggt för mig. Det jag vet är att jag också har kämpat väldigt hårt för att komma dit jag är idag. Och då har jag fortfarande inte kommit särskilt långt. Jag har offrat mycket, slitit väldigt hårt. Jag har offrat stora delar av mitt sociala liv och mitt sociala umgänge för "att lyckas", och jag har även offrat mycket av min egen hälsa av samma skäl. Och jag anser mig fortfarande inte "vara framme". Men gud ska veta att jag har slitit hårt. 

 

Jag pratar väldigt ofta om jämställdhet. Och för mig är det väldigt enkelt att argt ryta till när män ifrågasätter varför de ska ge plats för tjejer på exempelvis en festivalscen när de minsann kämpat väldigt hårt de också för att få stå där. "Ja men det är väl självklart" ryter jag, "tjejerna har väl också kämpat, och de kämpar inte bara för en karriär, utan även mot en struturellt förtryck som kontinuerligt missgynnar dom och släpper fram männen itsället!" "För att bryta ett förtryck måste de förtryckta lyftas fram och ni måste ta ett steg tillbaka, även om ni också kämpat hårt! Det är för den Större Sakens Skull: ett jämställd samhälle!" 

 

Och det gör jag väldigt enkelt. Det är alltid väldigt enkelt att se problemen utanför och slåss mot dom. Men något som är svårare är att titta in. Ifrågasätta sig själv och sitt eget handlande i liknande situationer. 

 

Jag påbörjar snart den långa och tunga resan att börja söka jobb. Om drygt en månad är jag färdigutbildad och ska då påbörja den här resan som sägs vara allt annat än enkelt. Det är jag mot alla andra arbetssökande och vi slåss om samma sak: Det Där Jobbet. 

Jag vet att jag har slitit. Jag vet att jag förtjänar ett jobb, och jag vet att jag är duktig på det jag gör. Men det jag också vet är att bredvid mig sitter det kanske någon som söker exakt samma jobb, som också förtjänar det, och som förutom hårt slit även fått utstå och påverkas av förtryck som jag aldrig behövt slåss mot. Vi är två likvärdiga människor med olika förutsättning, som söker samma jobb. Vi vill båda ha det. Vi har båda kämpat hårt. Skillnaden är, att förutom det här jobbet har jag med största sannolikhet fler andra jobb-chanser än min "motståndare", på grund av min hudfärg, etnicitet och läggning. Skulle jag då vika mig för den Större Sakens Skull? Ger jag upp mitt drömjobb, min chans till anställning och ekonomiskt trygghet om det tar bort ett privilegiat motstånd för den som inte har något, vilket därigenom kanske underlättar för någon som inte spelar med samma förutsättningar för att få det hen förtjänar i samma spel?

 

Tackar jag nej till ett lägenhetserbjudande om jag vet att den erbjöds till mig framför någon med liknande meriter/förutsättningar, enbart på grund av att hen hade "konstigare" namn, när vi båda är i stort behov av boende? 

 

Hur långt är jag, personligen, beredd att gå i ett försök att eliminera de privilegier som grundar sig på slumpmässiga och okontrollerbara faktorer? Är jag beredd att tacka nej till mitt drömjobb? Till en lägenhet? Till dagisplats för mina barn? 

 

Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas att jag är det. För i det här äckliga samhället som vi lever i kommer jag alltid att få en andra chans, medan någon annan inte ens får en första. 

 

Hare Kung

 

 

 

Okej, nuff with the naturbilder. Let's prata om the real stuff. 

 

Ända sedan jag var liten har jag matats med samma budskap om hur kvinnor ÄR. Vi är dramatiska. Vi är känslosamma och vi överdriver ofta i våra reaktioner. Vi styrs av våra känslor. Och redan som liten gick jag in stenhårt för att inte. vara. så. Jag skulle vara den "softa tjejen" som alltid resonerade logiskt och sällan skapade draman eller "blev sur för ingenting". 

 

Detta resulterade väldigt ofta i att jag tryckte undan känslor, tog mer skit än vad jag skulle och aldrig riktigt sa ifrån. Allt för att jag var så jävla rädd för att bli stämpald som en "dramaqueen som överdriver". 

Och nu är jag trött på det. Ibland känner jag saker. Väldigt ofta faktiskt, känner jag saker. Och jag är trött på att bara för att jag råkar vara tjej så ska dessa känslor inte tas på allvar. De viftas bort, trivialiseras och kallas "överdrivna". 

 

Fanny Åström skriver i ett blogginlägg om det jag pratar om, fast med en bredare vinkling på det. Läs hennes inlägg HÄR för det hon pratar om är superviktigt. 

 

För jag är så himla trött på att ursäkta att jag känner. Få skuldkänslor för att jag känner. Inte ens ta mina egna känslor på allvar längre. Jag menar, ALLA känner. Mer eller mindre. Och när männen "styrs av sina känslor" klappar hela världen i händerna och de får huvudrollen i ALLA filmer. När kvinnor "styrs av sina känslor" är det illa, jobbig, överdrivet och behöver inte tas på så stort allvar.

 

"Nu är hon så där känslosam igen", "Måste du vara så dramatisk?", "Du har ett väldigt häftigt humör", "Har du PMS eller?", "Men gud, varför gråter du NU då?"

 

Jag tror de flesta tjejerna fått någon av de där kommentarerna slängd i ansiktet någon gång, enbart på grund av att vi är tjejer som reagerar på något. Den sista har jag väldigt sällan fått höra, just för att jag väldigt sällan gråter. Men vem vet, kanske hade jag gråtit väldigt mycket oftare och väldigt mycket mer om det inte varför att jag ända sedan barnsbenen fått höra att det är "töntigt" att gråta? 

 

Jag är trött på att inte få reagera. Jag är trött på att mina känslor viftas bort som oviktiga. Jag är trött på att dölja när jag blir ledsen, arg eller upprörd av rädsla för att bli nedklankad på som överdriven eller dramatisk. Jag vill inte höra att jag överdriver längre. Det är såhär jag känner. Punkt. Jag ska inte behöva omskriva mina känslor i logik för att de ska bli verkliga och viktiga.

 

Blir jag ledsen för att du gör si eller så, så blir jag det. Det spelar ingen roll om det finns logik bakom, om du förstår eller inte. Blir jag ledsen så blir jag det, och då SKA du ta det på allvar och vi SKA prata om det. Lösa det. Och det är inte överdrivet, dramatiskt eller PMS. Det är mina känslor. Som jag har av en anledning. Och jag är precis lika soft ändå, med eller utan dom. 

 

Hare Kung 

Heeeeeeeeej, 

 

shit så länge sen ändå.

Ville bara titta in för att säga att jag har haft en helt amazeeee påsk. Var uppe i smålands djupa skogar och bara njöt. Har ätit så mycket godis att jag känner mig helt kladdig inuti och på riktigt längtade efter att sätta tänderna i en fräsch gurka när jag kom hem. Har aldrig hänt innan, men känns som att jag i alla fall lyckades med målet att äta min vikt i godis.

 

Som den livsstilsbloggaren jag ändå är (...) så känner jag nu att jag bara MÅSTE dela med mig av lite härliga och fäscha naturbiler min resekompnion tog. Jag såg all natur IRL, medan hen såg det genom ett instagram-filter. Men det blev väldigt fina bilder i alla fall. 

 

 

 

Exakt så här gick min morgon till: 

 

Kommer in på kontoret och ser att vi fått en påskhälsning från en samarbetspartner i form av en enorm påse fylld med choklad. Tittar på påsen och svär att inte röra den på hela dagen. Jag är starkare än så. 

 

09:40 har jag redan ätit två dumle och en daim

 

Jag fyller alltså 25 om exakt (på dagen) en månad, vilket jag blev varse om när det började trilla in grattis-sms på morgonkvisten, och jag har inte ens självdiciplin nog att hålla mig till efter lunch innan jag börjar trycka choklad. Gött. 

 

Har även klippt mig. Vankade av och an utanför frisörsalongen i säkert en halvtimme, men sen slog jag slag i saken och ba *chop chop* så nu ser jag ut som Filippa Bark igen. Känns faktiskt bra, även om jag fortfarande inte riktigt har vant mig vid att knappt ha något hår. 

 

Okej, nu överdriver jag supermycket, har fortfarande rätt mycket hår. Men inte lika långt. 

Och frisören började även styla mitt hår när jag satt där. Så jävla onödigt att ge mig värsta snygga frisyren som jag sedan ALDRIG kommer kunna göra om. Jag har varken redskap eller produkter (eller kunskap) för att göra det hon gjorde, så nu kommer jag ju aldrig igen känna mig riktigt lika snygg som jag vet att jag kan vara. 

 

Hare Kung

 

 

 Mitt enda mål den här veckan har varit att det ska bli fredag och idag har jag äntligen lyckats. 

 

Tänkte ta upp vad jag skulle vilja kalla Två Märkliga Saker. Kanske blir ett tema här. Vem vet. 

 

 

Varför är det så att vissa godisbitar BARA är goda när man tar dem ur någon annans godispåse? 

Vi har en stor godisskål på jobbet, och i den formligen dyker jag efter M&M's-bitarna. Dom är guldklimparna under min arbetsdag, jag älskar dom. Och i förrgår köpte Måns hem en hel påse med sådana till mig. Gillade jag dom? Njä, inte så mycket. Varför?

 

 

Jag skulle vilja ordna en undersökning i hur många av oss, oavsett kön, som någotsin sett en annan människa urinera offentligt. Jag tror att svaret skulle bli: ALLA. Alltså jag vet inte huuur många män jag sett stå längs med motovägen, mot en husvägg, inne i en buske, i vassen på stranden, i rabatten, ja ÖVERALLT, men könet ute för att lätta på trycket. 

Stör det oss? Tydligen inte. Men när en mamma ska mata sitt barn, då slänger vi servetter, hänvisar till gömda skrymslen och blir jätteofredade. ETT BRÖST, i ett barns MUN? Guuuuuud vad opassande på offentliga platser. Men en blottad penis som urinerar mot en kyrka, INGA PROBLEM. 

 

Hare Kung

 

 

Vilken lysande vecka att börja cykla till jobbet på. Det inte bara blåser kuling, det har även både haglat och nu formligen pissar det regn. Det är i alla fall väldigt karaktärsbyggande. 

 

Imorse tog jag förövrigt ett väldigt vuxet beslut. Jag valde aktivt att INTE äta Pringles till frukost, utan kokade två ägg istället, fast Pringles-röret stod där, rakt framför mig. Det är första gången det händer, så det känns ju stort och definitivt värt att nämnas. Jag börjar verkligen bli vuxen nu. 

 

Andra tecken på att jag börjar bli vuxen: 

 

I förrgår fixade jag med mina fotoalbum. Bara det att jag har fotoalbum (i plural) borde kasta mig hutlöst mycket närmare mental pensionsålder, men att jag dessutom fixar med dom? Det var visserligen det tråkigaste jag gjort på länge, och jag var tvungen att ta pauser (?) för att det var så tråkigt. Men ändå. 

 

Ibland går jag och lägger mig tidigt fast det är lördag. Och då är det alltså inte för att jag ska upp tidigt och jobba dagen efter. Näe, utan det är för att jag känner för det. Jag uppskattar att vara utvilad. Det är skönt. 

 

Jag längtar till påsken. Minns ni när man längtade till helgen? Well, när man är så gammal som jag är räcker inte helgerna till längre. Man är för trött. Så nu längtar jag till högtiderna och storhelgerna istället. Jag behöver fler än två dagar för att vila upp mig. Vuxet! 

 

Igår gav Måns mig en påse choklad, och ja ba "nä tack, jag har redan borstat tänderna"

Alltså?? 

 

..och där tog det slut på vuxna grejer jag gör, Men ändå. Börjar närma mig med stormsteg. Känns läskigt och spännande på samma gång. 

 

Hare Kung

 

 

 

Tänkte spinna vidare på det här med våld och länka till en text som geniala Andrev Walden skrivit. 

För er som inte orkar läsa den så tänker jag kort samanfatta den, för den sätter fingret på ett så grymt viktigt problem. HÄR kan ni läsa den om ni vill ha hela historien. 

 

Texten handlar om fotbollsvåld. Och vår syn på fotbollsvåldet. Fotbollsvåldet är ett samhällsproblem säger många. Fotbollsvåldet är ett problem vi måste hantera och bekämpa säger dom sen. Men det Andrev, och även journalisten Megan Murphy vidare frågar sig, när alla andra tystnad är, "what about the men?". 

Är det meningen att vi blindt ska ignorera det faktum att av de 31 skolskjutningar som ägt rum i USA sedan 1999 är det bara en som utförts av en kvinna? Ska vi ignorera de paralleller som går att dras mellan männen och våldet, vare sig de är på en skola eller utanför en fotbollsstadio? 

 

Andrev, med hjälp av Murpfy fortsätter att leka med tanken att det hade varit omvänt. Om alla skolskjutningar gjordes av kvinnor, om alla slagsmål efter fotbollsmatcher startades av kvinnor. Hur hade diskussionerna sett ut då? Hade vi fortfarande pratat om att stoppa fotbollsvåldet? Eller hade vi pratat om att stoppa det KVINNLIGA fotbollsvåldet? 

 

Det finns en gigantisk röd tråd som löper genom alla våldsbrott världen över. De begås av män. Pratar vi om det? Nej. Debatterar vi det? Nej. Ser vi det som ett problem? Nej. Undersöker vi det? Nej. 

 

Hade det varit likadant om det plötsligt varit tvärtom? Förmodligen inte. 

"Lek med tanken på ett plötsligt utbrott av kvinnligt supportervåld. En serie skakande händelser kring de svenska storklubbarna med tjejer som – helt oberoende av varandra – stormade planer, slog ner domare, slog ner varandra, dödade varandra. Vad förbryllade vi skulle bli. Man skulle börja leta efter dolda kopplingar och nätverk mellan förövarna. Kanske en sekt på internet? Ett Instagramkonto?

Polis och politiker skulle vända ut och in på fenomenet. Och när man inte hittade några samband skulle (och nu unnar jag mig att spekulera fritt) justitieminister Beatrice Ask tillsätta en dyr utredning och spänna ögonen i tv-kameran: ”Vad är det som händer med våra döttrar?”.

(Lek med tanken på ett plötsligt utbrott av gruppvåldtäkter utförda av kvinnor så blir exemplet ännu starkare.)"

Det den här texten berör är något så brännande hett och infekterat som varför, när kvinnor är inblandat, så utreds förövaren, men när män är inblandade utreds handlingen, som att de båda inte sitter ihop. 

Varför undersöker vi inte kopplingen mellan män och våld, istället för fotboll och våld? 

Varför frågar vi oss inte "Vad är det som händer med våra söner?" 

 

Hare Kung

 

Trots att jag är nere på en läsare igen, så hann jag faktiskt få en del komplimanger gällande mitt inlägg om våld som jag skrev för ett tag sedan. Sen försvann alla läsare, men jag tänkte ändå spinna vidare på det här ämnet. Ämnet våld då. 

 

De senaste månaderna tycker jag har varit jobbiga på många sätt. 

Först frias en man för våldtäkt trots att kvinnan han våldtog skrek så pass mycket att hennes hals svullnade upp så hon tappade rösten. Men det var alltså inte våldtäkt tyckte det svenska rättssystemet. Varför? Därför att mannen inte visste att han våldtog, han trodde kvinnans rop på hjälp "var en del av sexet". 

 

Senare döms en kvinna för misshandel när hon slagit till en man som ofredat henne sexuellt genom att ta henne på rumpan. Hon dömdes till vilkorlig dom och dagsböter för att ha örfilat honom. Han dömdes inte för något alls. 

 

Och igår läste jag i tidiningen att ytterligare några män friats från våldtäkt. Kvinnan i fallet hade legat bunden med strypsnara i sju timmar i sin lägenhet och utsatts för grova våldtäkter. Men männen frias alltså från alla anklagelser. Varför? Kvinnan skrek aldrig på hjälp. 

 

Alla dessa tre fallen är bevis för varför jag inte längre känner mig särskilt trygg i Sverige. Nästa gång är det kanske jag som ligger där på rygg och mot min vilja utnyttjas. Jag ligger där på rygg, rädslan förlamande, smärtan förfärlig. Men istället för att bara agera kräver nu det svenska rättsystemet att jag där och då, medan all min heder och respekt slits från kropp måste agera klarsynt och korrekt för att de här männen ska bli fällda för de brott de begår. Jag som offer måste komma ihåg, medan okända män suger all lycka och stolthet ur mig, att agera korrekt. 

 

Jag måste skrika, men inte för högt, för då kanske det låter som att jag gillar det. 

Jag måste försvara mig, men inte för hårt, för då blir det jag som misshandlar istället. 

 

Det är alltså jag, offret, våldtäktsoffret, som får hela sin värld sönderkrossad, som måste agera rätt för att det ska bli en fällande dom. Det räcker alltså inte med att en människa har tagit sig rätten att använda min kropp utan lov på ett sätt som enbart behagar denne. Det räcker inte längre för att få en fällande dom, för att den personer ska få skulden. Agerar jag inte korrekt under själva våldtäkten läggs även en del av skulden på mig, offret. Förstår ni hur sjukt det här är? 

 

Att lägga en del av skulden på offret för att denne inte agerade hundra procent korrekt i en situation där en annan person agerar minus hundra procent korrekt. Förstår ni vilka krav detta ställer på tjejerna? Förstår ni vilket ansvar som lyfts från killarna? Även när vi ligger på rygg och utnyttjas mot våra viljor förväntas vi agera på ett visst sätt. Även om killarna bryter mot lagar och regler, våldför sig och tar sönder, straffas de inte alls. Det är i stället vi tjejer som får ta straffet för att killarna våldtar oss. Inte bara måste vi gå runt resten av våra liv med ärren, minnena och så vidare. Vi måste även bära med oss att de som förstörde våra liv inte straffades alls för det, på grund av vårt agerande under våldtäkten. 

 

Hare Kung 

 

Föresten, när vi ändå är på ämnet. 

 

Här är två förslag till kurser som jag tycker att om inte Lunds så åtminstånde något annat universitet borde styra upp. 

 

 

Förslag ett:

 

Allmänkunskap - Det här är alltså en kurs i ALLT. Lite fakta om allt helt enkelt. Fatta bra!? Tänk att ta en kandidat i allmänkunskap liksom. Du får skriva din uppsats om exakt vad du vill och hela kursen bygger på att du lär dig lite och det viktigaste om allt. Kurslitteratur: Google 

 

Förslag två:

 

Stretegisk retorik - Hade den här kursen funnits hade jag sökt den direkt. Stratetisk retorik är lite förfinat konsten att lära sig övertala. Inser ju att den här kursen potentiellt kan fostra en klass av framtida diktatorer och förfärliga härskare, MEN tänk så gött att veta exakt hur du ska formulera något, vilka ord du ska använda, hur du ska använda dom, vad du ska betona och hur du ska röra dig för att sälja in det du försöker sälja direkt? 

 

Hare Kung

Till alla som läser min blogg som fortfarande inte gett upp på grund av att jag är så sjukt dålig på att uppdatera vill jag bara slänga ut en påminnelse om att antagningen till universitet nu är öppen, om man vill passa på att söka något. 

 

Själv söker jag lite i förebyggande syfte. Dels för att jag tänker att jag lika gärna kan mjölka ur det allra sista ur mitt CSN, men också för att jag spår en dyster framtid där utbildningar inte längre kommer att vara "gratis" eller bidragsberättigande. Lika bra att passa på nu innan allt går åt helvete. 

 

För några år sedan sökte jag på skämt in till juristprogrammet. Jag var tydligen behörig och hamnade på reservplats 1 875. Kändes gött att veta att det ändå finns en chans. 

 

Nu är jag lite mer realistisk i mina sökningar däremot. Här är ett urval av de kurser jag tycker verkar galet intressanta: 

 

Blockflöjtsensemble - hade verkligen kunnat tänka mig att söka till denna kursen BARA för att få dyka upp första dagen och se hur lärarna hanterade det faktumet att jag inte ens äger en blockflöjt. Alternativt dykt upp med en sån där färggad leksaksflöjt man hade när man var liten. 

 

Drycker, vetenskap och teknik - HÄR snackar vi allmänbildning. Det här är liksom en kompott av allt det viktigaste i livet. Lite kunskap om drycker, lite kunskap om vetenskap för att sedan avsluta med lite kunskap om teknik. Den röda tråden? Ingen aning, men ska bli himla intressant att se kopplingen. 

 

Luftfartslagarna - Kommer ju inte ha någon annan anvädning för den här kursen mer än att jag kommer bli CENTRUM på alla fester från och med nu, då jag kan droppa alla sjuka lagar som finns i luften? Värt att spendera CSN på, helt klart. 

 

Människan och inomhusmiljön - Vad vet jag egentligen om inomhusmiljön? Tja, inte så jättemycket faktiskt. DAGS ATT LÄRA SIG! 

 

Hare Kung