Måndag - because of you
Tänkte spinna vidare på det här med våld och länka till en text som geniala Andrev Walden skrivit.
För er som inte orkar läsa den så tänker jag kort samanfatta den, för den sätter fingret på ett så grymt viktigt problem. HÄR kan ni läsa den om ni vill ha hela historien.
Texten handlar om fotbollsvåld. Och vår syn på fotbollsvåldet. Fotbollsvåldet är ett samhällsproblem säger många. Fotbollsvåldet är ett problem vi måste hantera och bekämpa säger dom sen. Men det Andrev, och även journalisten Megan Murphy vidare frågar sig, när alla andra tystnad är, "what about the men?".
Är det meningen att vi blindt ska ignorera det faktum att av de 31 skolskjutningar som ägt rum i USA sedan 1999 är det bara en som utförts av en kvinna? Ska vi ignorera de paralleller som går att dras mellan männen och våldet, vare sig de är på en skola eller utanför en fotbollsstadio?
Andrev, med hjälp av Murpfy fortsätter att leka med tanken att det hade varit omvänt. Om alla skolskjutningar gjordes av kvinnor, om alla slagsmål efter fotbollsmatcher startades av kvinnor. Hur hade diskussionerna sett ut då? Hade vi fortfarande pratat om att stoppa fotbollsvåldet? Eller hade vi pratat om att stoppa det KVINNLIGA fotbollsvåldet?
Det finns en gigantisk röd tråd som löper genom alla våldsbrott världen över. De begås av män. Pratar vi om det? Nej. Debatterar vi det? Nej. Ser vi det som ett problem? Nej. Undersöker vi det? Nej.
Hade det varit likadant om det plötsligt varit tvärtom? Förmodligen inte.
"Lek med tanken på ett plötsligt utbrott av kvinnligt supportervåld. En serie skakande händelser kring de svenska storklubbarna med tjejer som – helt oberoende av varandra – stormade planer, slog ner domare, slog ner varandra, dödade varandra. Vad förbryllade vi skulle bli. Man skulle börja leta efter dolda kopplingar och nätverk mellan förövarna. Kanske en sekt på internet? Ett Instagramkonto?
Polis och politiker skulle vända ut och in på fenomenet. Och när man inte hittade några samband skulle (och nu unnar jag mig att spekulera fritt) justitieminister Beatrice Ask tillsätta en dyr utredning och spänna ögonen i tv-kameran: ”Vad är det som händer med våra döttrar?”.
(Lek med tanken på ett plötsligt utbrott av gruppvåldtäkter utförda av kvinnor så blir exemplet ännu starkare.)"
Det den här texten berör är något så brännande hett och infekterat som varför, när kvinnor är inblandat, så utreds förövaren, men när män är inblandade utreds handlingen, som att de båda inte sitter ihop.
Varför undersöker vi inte kopplingen mellan män och våld, istället för fotboll och våld?
Varför frågar vi oss inte "Vad är det som händer med våra söner?"
Hare Kung
Måndag - don't ask me
Trots att jag är nere på en läsare igen, så hann jag faktiskt få en del komplimanger gällande mitt inlägg om våld som jag skrev för ett tag sedan. Sen försvann alla läsare, men jag tänkte ändå spinna vidare på det här ämnet. Ämnet våld då.
De senaste månaderna tycker jag har varit jobbiga på många sätt.
Först frias en man för våldtäkt trots att kvinnan han våldtog skrek så pass mycket att hennes hals svullnade upp så hon tappade rösten. Men det var alltså inte våldtäkt tyckte det svenska rättssystemet. Varför? Därför att mannen inte visste att han våldtog, han trodde kvinnans rop på hjälp "var en del av sexet".
Senare döms en kvinna för misshandel när hon slagit till en man som ofredat henne sexuellt genom att ta henne på rumpan. Hon dömdes till vilkorlig dom och dagsböter för att ha örfilat honom. Han dömdes inte för något alls.
Och igår läste jag i tidiningen att ytterligare några män friats från våldtäkt. Kvinnan i fallet hade legat bunden med strypsnara i sju timmar i sin lägenhet och utsatts för grova våldtäkter. Men männen frias alltså från alla anklagelser. Varför? Kvinnan skrek aldrig på hjälp.
Alla dessa tre fallen är bevis för varför jag inte längre känner mig särskilt trygg i Sverige. Nästa gång är det kanske jag som ligger där på rygg och mot min vilja utnyttjas. Jag ligger där på rygg, rädslan förlamande, smärtan förfärlig. Men istället för att bara agera kräver nu det svenska rättsystemet att jag där och då, medan all min heder och respekt slits från kropp måste agera klarsynt och korrekt för att de här männen ska bli fällda för de brott de begår. Jag som offer måste komma ihåg, medan okända män suger all lycka och stolthet ur mig, att agera korrekt.
Jag måste skrika, men inte för högt, för då kanske det låter som att jag gillar det.
Jag måste försvara mig, men inte för hårt, för då blir det jag som misshandlar istället.
Det är alltså jag, offret, våldtäktsoffret, som får hela sin värld sönderkrossad, som måste agera rätt för att det ska bli en fällande dom. Det räcker alltså inte med att en människa har tagit sig rätten att använda min kropp utan lov på ett sätt som enbart behagar denne. Det räcker inte längre för att få en fällande dom, för att den personer ska få skulden. Agerar jag inte korrekt under själva våldtäkten läggs även en del av skulden på mig, offret. Förstår ni hur sjukt det här är?
Att lägga en del av skulden på offret för att denne inte agerade hundra procent korrekt i en situation där en annan person agerar minus hundra procent korrekt. Förstår ni vilka krav detta ställer på tjejerna? Förstår ni vilket ansvar som lyfts från killarna? Även när vi ligger på rygg och utnyttjas mot våra viljor förväntas vi agera på ett visst sätt. Även om killarna bryter mot lagar och regler, våldför sig och tar sönder, straffas de inte alls. Det är i stället vi tjejer som får ta straffet för att killarna våldtar oss. Inte bara måste vi gå runt resten av våra liv med ärren, minnena och så vidare. Vi måste även bära med oss att de som förstörde våra liv inte straffades alls för det, på grund av vårt agerande under våldtäkten.
Hare Kung
Fredag - på tal om
Föresten, när vi ändå är på ämnet.
Här är två förslag till kurser som jag tycker att om inte Lunds så åtminstånde något annat universitet borde styra upp.
Förslag ett:
Allmänkunskap - Det här är alltså en kurs i ALLT. Lite fakta om allt helt enkelt. Fatta bra!? Tänk att ta en kandidat i allmänkunskap liksom. Du får skriva din uppsats om exakt vad du vill och hela kursen bygger på att du lär dig lite och det viktigaste om allt. Kurslitteratur: Google
Förslag två:
Stretegisk retorik - Hade den här kursen funnits hade jag sökt den direkt. Stratetisk retorik är lite förfinat konsten att lära sig övertala. Inser ju att den här kursen potentiellt kan fostra en klass av framtida diktatorer och förfärliga härskare, MEN tänk så gött att veta exakt hur du ska formulera något, vilka ord du ska använda, hur du ska använda dom, vad du ska betona och hur du ska röra dig för att sälja in det du försöker sälja direkt?
Hare Kung
Fredag - glädjen är kort
Till alla som läser min blogg som fortfarande inte gett upp på grund av att jag är så sjukt dålig på att uppdatera vill jag bara slänga ut en påminnelse om att antagningen till universitet nu är öppen, om man vill passa på att söka något.
Själv söker jag lite i förebyggande syfte. Dels för att jag tänker att jag lika gärna kan mjölka ur det allra sista ur mitt CSN, men också för att jag spår en dyster framtid där utbildningar inte längre kommer att vara "gratis" eller bidragsberättigande. Lika bra att passa på nu innan allt går åt helvete.
För några år sedan sökte jag på skämt in till juristprogrammet. Jag var tydligen behörig och hamnade på reservplats 1 875. Kändes gött att veta att det ändå finns en chans.
Nu är jag lite mer realistisk i mina sökningar däremot. Här är ett urval av de kurser jag tycker verkar galet intressanta:
Blockflöjtsensemble - hade verkligen kunnat tänka mig att söka till denna kursen BARA för att få dyka upp första dagen och se hur lärarna hanterade det faktumet att jag inte ens äger en blockflöjt. Alternativt dykt upp med en sån där färggad leksaksflöjt man hade när man var liten.
Drycker, vetenskap och teknik - HÄR snackar vi allmänbildning. Det här är liksom en kompott av allt det viktigaste i livet. Lite kunskap om drycker, lite kunskap om vetenskap för att sedan avsluta med lite kunskap om teknik. Den röda tråden? Ingen aning, men ska bli himla intressant att se kopplingen.
Luftfartslagarna - Kommer ju inte ha någon annan anvädning för den här kursen mer än att jag kommer bli CENTRUM på alla fester från och med nu, då jag kan droppa alla sjuka lagar som finns i luften? Värt att spendera CSN på, helt klart.
Människan och inomhusmiljön - Vad vet jag egentligen om inomhusmiljön? Tja, inte så jättemycket faktiskt. DAGS ATT LÄRA SIG!
Hare Kung
Söndag - mödan värt
Precis när man trodde att all energi tagit slut. När man förbrukat sina reserver, inte ens ångan finns kvar.
Huvudvärken öronbedövande. Benen som inte längre bär. Bakom ligger en 62 timmars arbetsvecka, framför ligger en ny. Man tror att man inte längre har något kvar att ge, och framför allt känns det som att det inte längre är värt det. Inte värt tröttheten. Inte värt hungern. Inte värt försummandet av vänner och kärleken.
Precis då, när man är på väg att kapitulera, kasta in handduken och ge upp. Precis då kommer det där mailet som påminner mig om varför jag gör det här. Som ger tröttheten en mening, som övertygar mig om att jag kommer resa mig upp imorgon igen. Och fortsätta. Mailet kommer, som gör mödan värt.
Jag påminns om hur allt startade, ur frustration och en vilja att förändra.
Jag påminns om hur viktigt det fortfarande är idag, 2014, att skapa normfria platser där människor kan mötas utan att behöva placeras i fack, försvara sin identitet, förklara eller förneka.
Jag påminns om den glädje jag har bevittnat, den frihet jag har fått se.
Och jag påminns om varför vi måste fortsätta. Och att det är mödan värt.
"Hi, I went to the party. I like it so much.
I didn't meet the love in my life, but I danced.
I never feel so free in my life.
Thank you very much.
I'll keep on finding my love in my life.
I hope I can meet him."
Hare Kung
Fredag - jag
Jag vill tipsa om ett svt-program som finns nu. HÄR kan ni se det och det är väldigt viktig.
Min coola kompis Jonathan är med och pratar om hur det är att vara rasifierad i sverige idag bland annat.
Åh, jag vet inte ens vad jag ska skriva om det här programet mer än att SE DET. Speciellt om du är vit och aldrig någonsin utsatts för rasism eller påhopp på grund av hur du ser ut. Se programet och förstå hur privilegiad du är, inse din roll i det här, och förändra dig! Rasmismen finns överallt i Sverige. Den finns i mig och i dig och i alla med privilegier. Inse det, lär dig, ifrågasätt och försök förändra. Börja med dig själv.
Och sen skulle jag vilja be alla som kläcker ut sig att de är stolta över att vara svenska att sluta med det.
Jag är stolt över mina betyg i ekonomi. Jag är stolt över att det kom nästan 200 personer på min 8-mars klubb. Jag är stolt över att jag har sprungit milen på under en timme en gång. Och jag kan vara stolt över det här därför att det ligger ansträngning bakom. Jag kämpade som fan, lyckades, och därför kan jag vara stolt.
Men jag ansträngde mig inte ett piss för att bli svensk. Det var en jävla slump att jag blev svensk, och jag har således INGENTING att vara stolt över. Hur kan jag vara stolt över något som var en slump?
"Jag är så jäkla stolt över att jag sprang in i en gammal väl härom dagen"
"Jag är stolt över att jag vann 100 kronor på Triss idag"
"Hittade en 20lapp på gatan nyss, så jävla stolt över det"
"Grymt stolt över att min cykel inte blev snodd fast jag glömde låsa den"
Hare Kung
Torsdag - hejhej
Det var nog allt för mig idag tror jag!
Hare Kung
Tisdag - oh doveeee
Åh Dove, vilken fin reklam ni har gjort igen. Känner ju igen mig direkt i den här. Hatar ju att vara med på bild. Gömmer mig alltid. Och när jag var liten var jag en riktig teater-apa. Frågar mig precis som ni Dove, vad som hände? När slutade jag tro att jag var vacker?
Weeeeeell.............
Kanske slutade jag tro att jag var vacker när företag som ni började använda min nakna kropp som säljmeder för att sälja produkter. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när företag som ni förvandlade min kropp till ett objekt som säljer. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när min kropp inte alls liknade de kroppar ni använder för att sälja saker. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när företag som ni både satte standarden för hur en vacker (säljbar) kropp ser ut, men sedan även claimade den "riktiga" kroppen också. Kanske slutade jag tro att jag var vacker när jag inte passade in i er modell. Inte ens den "riktiga" modellen såg ut som jag. Kanske. Men jag vet ju inte. Kan ju ha varit något helt annat också.
Hare Kung
Måndag - and i'll be gone
Just nu på min facebook formligen haglar debatten.
Och jag läser många upprörda inlägg om demonstrationen den 16 mars, och framför allt parollen den gick under. Parollen var "Antifarscism är alltid självförsvar".
Och sen är debatten igång. "Man kan aldrig bekämpa våld med våld" skriker någon. "Om vi ska ut och slåss är vi inte bättre än dem", "Argumentet att våld är okej bara för att andra använder det är bullshit" osv osv.
De är upprörda över att människor gick ut och förklarade att de kommer att slåss för rätten till demokrati och för att få bort rasismen från Malmös gator. Och det här tänkte jag att vi skulle prata lite om, skillnaden mellan farscism och antifarscism och varför våldet i de båda grupperna inte kan likställas.
En farscist är någon som vill slåss, gillar våld och tycker att våld är ett bra styrmedel. De söker aktivt upp situationer, eller provocerar fram situationer för att kunna få slåss. De tror ofta på den "ariska rasen" och tycker att oliktänkande bekämpas bäst med våld. De vill ha en ledare som styr över alla andra utan att kunna påverkas.
Exempel på farscister: fyra stycken ut Svenskarnas Parti letar aktivt upp en utvald grupp (oliktänkande) människor och försöker mörda dessa med kniv på grund av deras åsikter.
En antifarscist är någon som hatar våld, och som vill ha bort våldet från gatorna. De tror på ett demokratiskt och folkligt styre, och försöker att med olika metoder bekämpa de som hotar deomikrati och mångfald. En antifarscist söker inte upp våld, utan försvarar sig när våldet kommer.
Exempel på antifarscister: 10 000 personer sluter upp i en fredlig demonstration för att markera att våld, rasism och våld mot oliktänkande är fel.
När en antifarscist säger att de är beredda att försvara sig själv (med våld) handlar det alltså INTE om att de använder samma våld som en farscist. De använder inte sitt våld för att få makt och kontroll (som farscister gör). De använder sitt våld för att försvara sin demokrati och sitt folk från det som hotar dem.
Jag hatar våld. Jag har aldrig slagit någon i hela mitt liv och jag hoppas verkligen att jag aldrig ska behöva göra det heller. Men när det kommer personer in i min värld och vill mörda mig och mina vänner för vad vi tror på och kämpar för, då kan faktiskt till och med jag tänkte mig att gå en kurs i självförsvar, mest bara för att markera att om ni kommer mot mig, så är jag beredd, och jag kommer slå tillbaka så hårt jag kan. Men att försvara sig tycker inte jag kan likställas med att aktivt vilja slåss för att få makt över andra.
Och det var just det demonstrationen den 16 mars handlade om. Att se skillnaden på våld och våld.
I Kärrtorp för ett tag sedan attackerade farscister en fredlig demonstration med våld. Den 8 mars letade fyra nazister upp en grupp personer och försökte att med kniv mörda dom. En av dom kämpar fortfarande för sitt liv på sjukhuset. En vecka senare misshandlas en kille i Täby efter att ha (fredligt) helt enkelt plockat ner en nazistiskt affisch på en pub. Den 16 mars annordnades en demo på möllan i Malmö (och även på andra platser i Sverige). 10 000 personer kom. Och inte en enda gång under demonstrationen användes våld. Folk sjöng. Folk dansade. Det var barnfamiljer, politiker, ungdomar och vuxna. Jag såg ingen med kniv som försökte mörda någon. Ingen blev misshandlad och ingen försökte leta upp och skada de ur Svenskarnas Parti som samtidigt arrangerade en stöd-demo utanför Malmö Tingsrätt för sina mordmisstänkta kompisar som sitter häktade.
Vi gjorde alltså raka motsatsen mot vad farscisterna gör, vi framföde våra åsikter ppå ett fredligt sätt. Med musik, dans och gemenskap. 10 000 personer som utan att måtta ett enda slag tog aktiv ställning MOT farscism. Polisen, som behövt rycka in varje gång nazisterna hittat på något, behövde inte rycka in en enda gång.
Jag kommer aldrg att förespråka ett aktivt uppsökande av oliktänkande för att försöka skada dom. Det lämnar jag till nazister/farscister. Men jag kommer att stå sida vid sida med de som blir uppsökta, och försöka försvara dom.
Hare Kung
Torsdag - barn
Ah, vi fortsätter prata om kroppen tycker jag. KUL ämne.
Just det jag vill prata om nu bottnar i en diskussion jag hade med några från min klass under en bilresa hem från skolan för ett par veckor sedan.
Många i min klass är äldre än jag, och redan inne i fasen där framtida avkommor planeras. Jag är fortfarande i fasen där jag oklontrollerat skriker "LOL" åt allt ironiskt, och speciellt snack om barn.
Men nu för tiden ingår det tydligen en träningsfas i att skaffa barn. Själva graviditeten är ju som alla vet kvinnors frikort till att få äta precis vad dom vill och i vilka mängder de vill. Men det är också vedertaget att det i varje kvinnas liv ingår en träningsfas efter själva utkrystandet där alla nyblivna mammor ska "komma tillbaka till sin gammla kropp".
Det tycker jag är lite kul.
Om jag tänker efter var jag som mest vältränad, min hud var som spänstigast och mitt ansikte som lenast när jag var typ tio år. Men inte fan tränar jag för att få tillbaka min tioåriga kropp. Varför inte? Därför att det är fysiskt omöjligt. Sedan jag var tio har min kropp gått igenom en massa saker som har satt sina spår och som gör det fysiskt omöjligt för mig att se ut som en tioåring igen. Bland annat puberteten, och gud ska veta att den satte sina spår. Samtidigt var det också puberteten som formade väldigt mycket av mig, och jag blev den jag är idag. Så att försöka sudda ut pubertetens spår verkar för mig helt absurt. Varför ska jag låtsas att jag inte gått igenom något som alla vet att jag gått igenom, och som jag dessutom är lite stolt över att jag klarade mig igenom, med lite av min heder i behåll?
Och lite samma sak känns det med det här med att träna efter barnafödande. Jag är 100 % för det här med att leva ett aktivt och hälsosamt liv. Har din graviditet gjort att du blivit överviktig på ett sätt som du fysiskt eller psykiskt lider av, så självklart att du kan försöka leva ett mer hälsosamt liv för din hälsas skull. Men det här med att "gå tillbaka till hur man såg ut innan", det förstår jag inte. Jag menar, din kropp har producerat ett barn. Ett helt jävla liv har din kropp skapat inuti dig. Du har burit på ett liv i nio månader (och även klämt ut det genom en minimal öppning). Det är ganska självklart att din kropp kommer att förändras efter en sådan upplevelse. Och jag förstår inte varför vi ska gå runt och låtsas om, försöka dölja eller försöka radera det faktum att din kropp skapade ett liv. Det är väl snarare något att vara stolt över?
Jag vet inte vad jag kommer känna om jag får barn. Men jag hoppas att jag kommer kunna klappa på min, kanske lite sladdrigare mage och med stolthet känna att den här jävla magen, som mest bara har ställt till med problem (glutenallergiker osv) faktiskt lyckades skapa ett liv och det är därför den ser ut såhär. Här är mitt bevis på att min kropp gått igenom något sjukt häftigt.
Med det sagt vill jag även tillägga att varesig din kropp producerar ett barn eller inte, så går din kropp igenom precis lika mycket som ditt psyke, och kommer således att förändras med tiden. Och det är inte heller något som är värt att dölja. Du har levt helt enkelt, och det kommer att synas.Så var stolt över det! Lev ett hälsosamt liv för att nå imorgon, inte för att ta dig tillbaka till igår!
//Livscoachen och hälsogurun
Och här är en bild på mig där man kan tänka att det är jag som leder ett helt demonstrationståg. (Egentligen försökte jag bara krascha en bild). (Och folk var heller inte så aggro som dom ser ut på bilden, var faktiskt en ganska munter stämning i tåget!)
Onsdag - mitt syfte
Har precis läst artikeln om Louise, 32 som startat hashtagen #tjejkropp samt publicerat en video på sin egen kropp, som ett svar på alla retucherade bilder på kvinnor överallt. Hon vill helt enkelt visa hur en vanlig tjejkropp ser ut. Det första som slog mig var att min kropp inte ser ut sådär. Mina vänners kroppar ser inte ut sådär. Är min kropp inte vanlig då?
Jag förstår var Louise är ute efter. Hon är arg på den snedvridna bilden vi matas med dagligen om hur en "snygg" kropp ser ut. Hon vill visa att hon minsann är snygg utan att möta idealen. Jag fattar det. Men någonstans blir det ändå fel.
Det medier gör med alla bilder av hur en kvinna "ska" och "inte ska" se ut är att basera en kvinnas värde på huruvida hon klarar av att leva upp till bilden eller inte. Ju närmare bilden du är, desto nöjdare kan du vara och desto mer värde får du. Det vill säga: en kvinnas värde förminskas ner till våra kroppar och hur vi ser ut. Är du söt är du godkänd. Är du ful måste du kämpa hårdare.
Lite förenkat kan vi säga att vi ÄR våra kroppar. Våra kroppar är produkter som säljer (eller inte säljer) och vi döms utifrån hur vi ser ut.
Och detta är, vad jag har förstått, Louise arg på. Louise gör en video där hon sliter i sitt rumpfett och klappar på sin mage och menar att det här också är en tjejkropp. Och det är det ju. Louise är en tjej, och det där är hennes kropp. Men det hon samtidigt gör är att återigen lägga sitt värde i sin kropp. Med en dålig moblikamera försöker Louise hävda att trots att hon inte ser ut som en modell är hon också värd något, baserat på sin kropp.
Dove gjorde något liknande i sin reklam om "real beauty". Överallt möts man av det. "Men kolla på min kropp då! Jag är också kvinna! Jag är också vacker! Såhär ser min kropp ut, och den är också fin!!!"
Ja du är vacker. Men du behöver inte kasta kläderna för att bevisa det. Du är MER än din kropp. Ditt värde baseras på MER än hur din kropp ser ut! Förminska aldrig dig själv till ditt utseende. Du är värd mer!!!!
För några år sedan kunde jag inte lämna huset utan smink. Jag sov med smink. Det tog mig två år innan jag vågade visade mig för mitt ex osminkad. I mitt huvud förlorade jag värde om jag inte var söt hela tiden.
Men nu vet jag bättre.
Mitt syfte är inte att vara söt.
Mitt syfte är inte att ha en "snygg" kropp.
Jag vill inte se din nakna kropp Louise. Jag bryr mig inte om hur du ser ut. Är du god mot dig själv och människor i dom omgivning, om du lever ditt liv till fullo, ja då har du min fulla respekt ändå, oavsett hur din kropp ser ut.
Jag förstår vad du är ute efter, men det blir tyvärr fel ändå. För återigen förminskas vi ner till våra kroppar. Vår kropp säger ingenting om vårt värde, och vi måste således inte visa upp den för att bevisa det. Du ska aldrig behöva hävda dig genom din kropp! För du är mer än din kropp!
Hare Kung
Onsdag - oj vad det växer
Nu mina vänner ska vi prata om något intressant. Eller i alla fall verkar det ju som att resten av världen tycker att det är superintressant, om man ser på vilka rubriker det blir i medier och på sociala medier.
Vi ska prata om den kvinnliga hårväxten. Lite senare tänker jag även att vi ska prata om den kvinnliga kroppen. Men vi börjar lite lätt.
Jag vet att jag förmodligen är sist på bollen här, men jag skyller på att jag helt enkelt hade blogg-paus när detta hände. Jag pratar ju självklart om Nour el Refais armhåle-hår som skymtades under Melodifestivalen. Jag såg aldrig hårstråna själv, men gud ska veta att jag fick höra om det efteråt. Bland annat fick jag höra om det under en diskussion i köket i skolan. Argumentationen var högljudd, när en i min klass plötsligt säger "men alltså, känns det inte lite gammalt och typ, "gjort" att provocera med hår under armarna?"
Och det är det här jag vill prata om. Jag vill inte prata om att Nour el Refai har hår under armarna, utan det faktum att hår under armarna, 2014, bara för att råkar sitta på på kvinna, anses provocerande. För jag tror inte att personen i min klass var ensam om att tänka att Nour el Refai nog hade placerat håret där just för att provocera. Vi antar helt enkelt alltid att tjejer med hår under armarna har det, därför att de vill provocera och göra något typ av feministiskt statement.
Ibland har jag hår under armarna. Ibland inte. De gångerna jag har det är det för att det växer där. Som Nour el Refai sa i en intervju, det är inte jag som kom på att det ska växa där, det är evolutionen. Jag behöver alltså automatiskt inte göra ett statement bara för att jag inte rakar mig. Jag är skapad såhär. Och visst är världen märklig när det har gått så långt att när en kvinna väljer att se ut precis så som evolutionen skapade henne till att se ut, då anses hon provocerande!? Borde det inte vara tvärtom?
"Kolla här! Jag RAKAR BORT något som egentligen ska finnas här! How is that for a statement!"
Nour el Refai placerade inte sitt hår under armarna för att provocera. Det var tänkt att det skulle sitta där från första början. Hennes hår, mitt hår, ditt hår, ja faktiskt allas hår i hela världen SKA växa ut där. Sen har SAMHÄLLET bestämt sig för att det nog är bäst om tjejerna tar bort det. Men Nour el Refai har inte bestämt det. Och jag kan då inte minnas mig att jag någonsin har skrivit under något papper om att håret under armarna SKA bort. Det finns ingen lag på att tjejer ska vara hårlösa. Det fick dock ett ideal.
DÄREMOT så finns det faktiskt en naturlag som gör att håret ändå kommer fortsätta växa.
Jag vill bara att ni ska tänka en extra gång innan ni låter tanken "åh jag orkar inte med folk som ska provocera genom att inte raka sig under armana (eller någon annanstans för den delen)" flyga genom ert huvud. Vem är det som provocerar egentligen? Är det personen som hade slut på rakhyvlar hemma, och som helst enkelt bara lät håret växa där det SKA växa? Eller är det NI, som tvingar på en annan människa samhällets skönhetsideal?
Helt naturligt!
Väldigt onaturligt!
Hare Kung
Måndag - igen igen igen
Som den storbloggare en ändå är, så får det bli ett inlägg till idag. Lika bra att passa på när man känner sig helt inspirerad och så. Desssutom ser det ut som att jag jobbar med något viktigt. Kanske skickar ett viktigt mail, eller undersöker en viktig sak eller så.
Har egentligen inte så mycket att skriva. Kan däremot bjuda på den här bilden, som kan vara internet's roligaste bild just nu. (Fast tror bara det är vi i åldrarna 13-24 år och 10 månader som fattar....)
Jag garvar i alla fall ihjäl mig, och det det är ju faktiskt det viktigaste.
Har förövrigt varit jättenöjd med mitt skrivbord och dess placering hela vintern. Men NU har jag insett att efter klockan 14.30 blir det olidligt att sitta här, för solen ligger rakt på. Jag ser ingenting. Jag svettas. Allt är förjävligt efter 14.30. ALLT! Tur att det finns kul bilder på internet då.
Hare Kung
Måndag - I'm glad you came
Jag har ju då bestämt mig för att jag ska börja blogga igen. Fråga mig inte varför, men antar att det bottnar i en brist på andra fritidsintressen.
I alla fall så hade mitt förra inlägg EN läsare, så det känns ju bra.
Tänkte skriva lite om en rätt fräck demonstration jag var på igår. Förutom att det var min största demonstration någonsin (visade sig även vara Malmös största sen) så var det även mest antal timmar jag i rad spenderat utomhus det här året. Fan vad jag frös, men det var väldigt värt det.
Det var fint att se hur många som faktiskt orkade ta sig ut på gatorna igår för att markera. Vanligvis tycker jag att man kan känna igen vänstermänniskor på mycket snack, lite verkstad och väldigt hippa kläder, men igår gick de faktiskt en promenad från Möllan ner till Gustaf Adolfs Torg och tillbaka och skrek åt nazister att hålla sig borta. För en gång skull var det fler än bara en handfull människor som ville ta kampen, i alla fall för några timmar. (För jag hoppas inte att alla kom för Looptroops skull!)
Jag fick frågan av en kompis om jag inte tycker att det känns lite meningslöst med demonstrationer. Att inget liksom förändras egentligen ändå. Och till viss del kan jag hålla med. Trots att 10 000 personer skrek sig hesa igår, stod sju personer från Svenskarnas Parti och solidaritets-demonstrerade för den häktade mordmisstänkta. Trots att 1 200 personer stod med näven i luften förra lördagen, misshandlades en kille i Täby en vecka senare efter att ha plockat ner nazistisk proaganda från en pub. Så varför stod jag utomhus i fem timmar i söndags, i blåst, kyla och regn och alldeles för dåliga skor?
I min värld demonstrerar jag inte mot någon. Jag demonstrerar med alla. Det kan kännas rätt hopplöst att tänka på hur Sverigedemokraterna växer sig större och större, hur nazismen breder ut sig över Europa och hur en kille, med samma värderingar som jag, nästan blev mördad av en nazist på grund av dom förra helgen. Och då kan det kännas ganska skönt att stå bland tio tusen människor, en regning söndag och inse att alla här håller med mig. Alla här har min rygg och alla här stöttar mig i min kamp, likt jag stöttar dom. Så även om inga nazister hör, även om vi inte skrämmer bort någon med våra ramsor, så stärker vi i alla fall varandra och oss själva med vår gemenskap. Vi mobiliserar oss, hittar varandra och kommer varandra närmare, så att vi alla kan gå hem med ny energi efteråt och fortsätta med våra egna individuella kamper. Och vi kan inspirera fler att engagera sig.
Och även om vi inte skrämde iväg någon igår, även om vi inte förändrade något just igår, så förändrades något inom mig, och förmodligen inom många fler. Vetskapen om hur många vi är som står emot, och vetskapen om vad som hänt om vi inte stått emot förändrar oss. Och det är den förädningen som är den viktigaste. Vi är bara starka tillsammans.
Hare Kung
Hej!
Alltså, Reeb kommer ju sätta lchf-semlan i halsen när (om) hon ser det här.
JAG BLOGGAR! Och förmodligen bara för dig. Men skit samma.
Jag sitter hemma en lördagskväll. Ensam. VAD SKA JAG GÖRA LIKSOM?
Loggade nyss in på min jobb-mail, men det var alldeles för sorgligt. Så jag loggade ut igen (efter att ha läst alla mail......)
I alla fall. Fyller (rätt så) snart 25, och eftersom det ska börjas i tid, har jag redan nu börjat hinta om hur sjuuukt gärna jag skulle vilja ha en fest, men hur extremt STRESSIGT mitt liv är. Kommer ju verkligen inte hinna styra upp en fest själv. Och sen är det viktigt att tillägga hur mycket jag äääälskar överraskningar. Så Reeb, eftersom du med största sannolikhet är den enda som läser (och förhoppningsvis läser detta innan jag fyllt år) kan du ju ta det här som en mega-hint till dig. Jag vill ha en överraskningsfest. Så himla gärna.
Jag vill liksom, helt förvirrad och lite rosenröd om kinderna ledas in i ett mörkt rum och sen så ba POOOOFF, så står alla jag älskar och känner där och kastar kärlek och paket på mig o ba "GRATTIS KAAARIN!!!!"
Så jävla fint det hade varit. Förra året väntade jag hela dagen på den stunden. Gav inte upp för än jag kom enda upp på mitt rum och insåg att näe, här stod ingen heller med kärlek och paket. Så kämspa kompis-gänget. Detta kan bli året ni överraskar mig. Jag e fan värd det.
Nu ska jag nog ta lite foton med webb-cameran som finns inbyggd i den här datorn.
Hare Kung
Fredag - jag vill vända med vinden
Godmorgon.
Vad tidigt du är uppe, på din lediga fredag Karin, kanske ni tänker. Det tänker jag också. Anledningen är att vi för tillfället har en gäst här. Tro nu inte att jag är en sån där trevlig typ som går upp tidigt så fort jag har gäster för att göra frukost åt denne. För en sån är jag inte. Men vår gäst lider av ett problem. Ett otroligt allvarligt problem som i folkmun kallas "mogontrötthet". Detta problem gör att gästens väckarklocka börjar ringa ungefär två timmar innan denne skall gå upp. Eftersom jag bor papier mache-vägg i vägg med vår gäst betyder alltså detta att även jag vaknar. För väckarklockan min gäst använder är helt SJUK. Jag kan nästan känna vibrationen i golvet när den sätter igång. Och eftersom jag inte lider av problemet "morgontrötthet" utan snarare lider av "morgontrötthet"s systerproblem "morgonpigghet" vaknar jag således ca två timmar innan vår gäst och får ligga och lyssna på djävulskapet till väckarklocka i två timmar.
Men jag kommer åtminstånde upp i tid och kan, som en säger, utnyttja dagen! Så det ska jag försöka göra idag, eftersom jag verkligen inte gjorde det igår. Frågan är bara på vilka sätt jag ska utnyttja dagen. Tänkte börja med att lämna huset. Har insett att det faktiskt händer grejer utanför dessa väggar också. Bara det att jag aldrig är där och kan se det hända.
Hare Kung
Fredag - glad you came
Okej. Som jag tidigare hävdat så är bloggen nu mera ett förlegat medium. Men efter starka påtryckningar från (min)a läsare ska jag faktiskt ta mig i kragen och uppdatera. Försöka blåsa liv i den här bloggen igen efter sex månader på is.
Så, vad ska vi prata om idag då? Ett av mina absoluta hat-ämnen att prata om är husdjur. Förstå mig rätt, jag tycker väldigt mycket om djur. Jag hade gärna haft ett djur själv, kanske en hund, eller en papegoja, eller varför inte en mini-giraff. Medveten om att det inte finns mini-giraffer, men OM det funnits hade jag gärna haft en. Men jag har alltså inget husdjur och tills de klonat fram mini-giraffer får jag helt enkelt hålla tillgodo med mina roomies, som på många sätt liknar husdjur. De fäller, du smutsar ner och de kan bli lite störiga om de inte får gå ut och leka av sig då och då.
Anledningen till att jag hatar att prata om husdjur, fast jag tycker om dom då? Well, jag har välsignats med 28 klasskamrater som inte bara lever i puttinuttig tvåsamhet, utan som dessutom äger ett husdjur av någon form. Och gissa vad. Allas husdjur är DET SÖTASTE SOM FINNS. Hur vet jag då detta? Jo, för jag får se bilder på alla dessa 28 husdjur VARJE morgon i skolan. Förstår ni? Varje morgon måste jag sitta och titta på bilder på 28 olika djur som gjort olika knasiga/roliga/söta saker samma morgon eller kvällen innan. Och jag förväntas även att naaaaw:a åt dem.
Och jag är så förbannat trött på att naaw:a åt era husdjur. Jag känner inte din katt. Jag har ingen aning om varför det är så tok-roligt att just din katt sitter på diskmaskinen. Men ändå måste jag sitta där, var enda jävla morgon och titta på när din katt lite tokigt sådär, har tagit ett skutt upp på diskmaskinen, o ba satt sig där liksom!?!? Tok-roligt!!!!!! (?). Inte som att jag tvingar alla i min klass att naaaw:a åt bilder på mina roomies när de sitter på diskmaskinen var enda morgon....
Samma sak var gäller allt partnersnack. Jättekul att du är kär. Verkligen. Men JAG är inte kär. Och verkligen inte i din partner. Just därför bryr jag mig otroligt lite om vad din partner tycker om för teveprogram, eller om din partner diskar eller inte. SKAFFA EN DISKMASKIN?.
Här har ni en bild på ett djur. Det enda djuret värt att naaaw:a över.
Hare Kung
Tisdag - earlybird
Herregud. Jag har varit vaken sedan 05:40. Dvs, sedan jättetidigt på morgonen!
Lite drygt två veckor har passerat på mitt sommarlov, och det har inte alls varit den där sovmorgons-festen jag planerade. Har i ärlighetens namn knappt ens haft tid att gå och lägga mig. Har nu en månad framför mig med absolut ingenting planerat, förutom sovmorgnar och spontana grejer. Vad de där spontana grejerna kommer vara vet jag ju såklart inte, då hade de ju inte varit spontant. Det enda jag vet är att det kommer bli lååååångtråkigt, och jag ser riktigt mycket fram emot det!
Sitter för tillfället på ett tåg ner till Lund efter att ha gjort Sthlm i tre dagar, samt hunnit med två möten i Arboga. Väldigt effektivt, om ni frågar mig!
Gillar sånt. Gillar effektivitet.
Hare Kung
Torsdag - you better hold on
Hej världens bästa 14 läsare.
Dagen D är över. Och gissa vad? JAG KLARADE DET! Inte bara klarade jag det, jag lyckades ro hem ett djävla VG!!! Herregud! Först ut var vi, satt och kände svetten, bokstavligt, rinna längs min kropp.. Och så bah.. "Ja, men ni får väl godkänt.."
Jag ser mig själv som en känslomänniska. Mycket känslor som pendlar upp och ner osv. Men jag är INTE en offentlig känslomänniska. Inom mig hjulade jag, gjorde frivolter och andra akrobatiska trix när vi fick reda på vårt betyg. Utanpå log jag bara lite.. Ibland önskar jag att jag var lite mer offentlig med mina känslor. Lite som Hanna kanske, som av ren lycka brast ut i storgråt, där och då. Verkar så fritt, så skönt och, jag vet inte.. Spontant kanske?!
Men sån är alltså inte jag. I vilket fall, offentligt gråtande eller ej, så är jag så otroligt jävla lycklig. Inte bara för att vi klarade det, utanför att vi dessutom klarade det VÄL!!! Hur bra är inte vi? Hur bra är inte jag?
Fortsatte dagen i ett jävla lyckorus, med vidare opponering fram till tre, sen stolt som en tupp över att se lillen i frack på sin bal. Avslutade dagen med en kallelse till intervju till skolan jag sökt in till...
Egentligen avslutades inte dagen så. Dagen avslutades i Marias famn, men ryggen mot den extremt obehagliga film hon så opassande valt ut. Är alltså inte ute och dansar/pausar och slår klackarna i taket, för vet ni vad? Jag orkar inte de! Och det är okej, för nu har jag tre långa månader framför mig där jag kan slå klackarna i taket HUR MYCKET HAG VILL!!!
Smaka på den ni!
Hare Kung
Onsdag - see meee
Imorgon är det alltså dags för dagen D. Domedagen. Stunden har kommit. Tio veckors hårt arbete ska imorgon kritiseras, rosas och risas och slutligen ska ett betyg sättas.
Jag och Hanna började dagen med att hyperventilera ca en timme imorse innan vi faktiskt fick något gjort. Jag räknar som sagt INTE med att få varken någon sömn eller något vettigt gjort fram till klockan elva imorgon då det värsta är över.
Gud, jag kan verkligen inte fatta det. Imorgon är det alltså dags. Ett arbete som jag suttit med i två veckor, ett plugg som jag pluggat i 1,5 år är över. Det känns helt bisarrt. Vem är jag, om jag inte pluggar medie- och kommunikationsvetenskap? Vad ska jag svara när folk frågar? "Jag är medie- och kommunikationsvetare!" ? Nej, det går ju inte.
Jag är MKV-student. Det är den jag är och har varit sedan mitt liv svängde om för 1,5 år sedan. Det här går ju inte! Hej, identitetskris. Kul att du ville titta förbi, såhär lagom till sommarlovet!
Hare Kung
